Ett snabbt inlägg
Egentligen så har jag inte tid med att skriva, eftersom jag börjar om en halvtimme. Men jag skiter i det, för det är ändå konstruktion och det kommer sluta med att jag sitter halva lektionen och inte gör någonting.
Det är så jobbigt hela tiden och mår ständigt dåligt. Tror jag undanfösde de dumma tankarna alldeles för tidigt som fick det där molnet att växa ännu mer. Nu är det i alla fall för stort för att schasa bort, och jag står neddränkt i kallt regn.
Jag kan inte vara för mig själv längre, för jag orkar inte med det. Måste ha människor runt mig, de som känner mig, för då vet de hur de ska göra för att göra mig glad. Känns hopplöst att jag varje kväll ska störa några, bara för att jag inte ska behöva ligga där och få alla dessa tankar kastade över mig.
Jag har det jobbigt.
Det är så jobbigt hela tiden och mår ständigt dåligt. Tror jag undanfösde de dumma tankarna alldeles för tidigt som fick det där molnet att växa ännu mer. Nu är det i alla fall för stort för att schasa bort, och jag står neddränkt i kallt regn.
Jag kan inte vara för mig själv längre, för jag orkar inte med det. Måste ha människor runt mig, de som känner mig, för då vet de hur de ska göra för att göra mig glad. Känns hopplöst att jag varje kväll ska störa några, bara för att jag inte ska behöva ligga där och få alla dessa tankar kastade över mig.
Jag har det jobbigt.
Chirredirreday
De som stalkar mig på bloggen kanske har upptäckt att jag inte har uppdaterat något idag. Dock är det så att jag inte hade tid. Gick upp senare än vanligt på morgonen så jag hann inte då, och sen så har både skolan och barnträningen i friidrott varit i vägen. Det suger ju att det är så varje fredag.
Har verkligen ingen lust att titta in på skvaller- eller privatbloggar jag inte känner. Det är så dötråkigt nuförtiden. Tror nästan att det var kul förut bara för att de verkade ha det så mycket sämre än vad jag hade, då var det ju något man kunde skratta åt. Men nu är det inte kul, nu är det ju jag som har det jobbigt. För ja, jag vill tycka synd om mig. Det är synd om mig imo.
Det är just det som får mig att undra om jag faller tillbaka. Fast det skulle inte vara så förvånansvärt eftersom det känns lite omöjligt att jag kan ha glömt det så fort. Ändå kändes det så bra att berätta för honom om den här andra, som jag ibland har på tankarna. Han är ju ändå min bästa killkompis, fortfarande, och det kändes bra att få prata om det och få lätta på tankarna lite. Känns som allt fler får reda på det, även fast jag inte ens vet om det är så jag känner. Är inte redo än, så är det. Jag vill bara ligga. (hahaha, kajsa <3 haha)
Förresten, sen jag åt chips tidigare idag tillsammans med Kajsa och Sofia i apburen så har jag blivit alldeles skogtokig i chips. Tittade i skåpet idag och upptäckte en halvt uppäten chipspåse där. Men precis när jag hade tänkt ta den och moffla chips så kom jag på senast vi åt det här hemma. Det var i mitten av sommaren. Den har varit öppen och halvfull sen dess. Jag vågar verkligen inte röra den. Åh, sjuka dröm!
Dimmu Borgir - Puritania
Har verkligen ingen lust att titta in på skvaller- eller privatbloggar jag inte känner. Det är så dötråkigt nuförtiden. Tror nästan att det var kul förut bara för att de verkade ha det så mycket sämre än vad jag hade, då var det ju något man kunde skratta åt. Men nu är det inte kul, nu är det ju jag som har det jobbigt. För ja, jag vill tycka synd om mig. Det är synd om mig imo.
Det är just det som får mig att undra om jag faller tillbaka. Fast det skulle inte vara så förvånansvärt eftersom det känns lite omöjligt att jag kan ha glömt det så fort. Ändå kändes det så bra att berätta för honom om den här andra, som jag ibland har på tankarna. Han är ju ändå min bästa killkompis, fortfarande, och det kändes bra att få prata om det och få lätta på tankarna lite. Känns som allt fler får reda på det, även fast jag inte ens vet om det är så jag känner. Är inte redo än, så är det. Jag vill bara ligga. (hahaha, kajsa <3 haha)
Förresten, sen jag åt chips tidigare idag tillsammans med Kajsa och Sofia i apburen så har jag blivit alldeles skogtokig i chips. Tittade i skåpet idag och upptäckte en halvt uppäten chipspåse där. Men precis när jag hade tänkt ta den och moffla chips så kom jag på senast vi åt det här hemma. Det var i mitten av sommaren. Den har varit öppen och halvfull sen dess. Jag vågar verkligen inte röra den. Åh, sjuka dröm!
Dimmu Borgir - Puritania
En morgon utan guld
Spillde nyss ut juice över mig själv. Hur? Jag drack och vände glaset för hastigt så juicen hoppade ut från sidorna av munnen. Tur nog var det inte någon dagens klädsel som jag bar.
Sovit bättre den här natten, än alla andra nätter, dock har den innehållit endast mardrömmar (fan ta dockor alltså). Jag börjar bli sjuk, helt seriöst, och är trött. Vill helst lägga mig igen.
Jag känner mig inte glad. Inte mycket. Är det så att jag börjar falla tillbaka igen? Ingen aning, utan jag hoppas det är pga förkylningen.
Jag är halvt störd och galen (helt negativt). Jag stör folk och intalar mig att dem faktiskt vill prata med mig. Men du kan likaså göra det bara för att vara snäll.
Fasaden som byggdes upp för längesen
Jag vet inte riktigt hur länge jag orkar med det här. Känner redan nu hur jag står på den yttersta kanten över stupet. Jag kommer falla och det är då allt kommer bryta lös.
Det verkar ju nästan vara mitt fel att du känner så du gör. Du verkar ju mått bra när du inte hade mig, när du inte ängnade tid åt mig eller någon annan. Du hade din dator, dina vänner och skolan. Det var allt. Jag får ju dig bara att må dåligt. Det är inte kul längre.
Det har hållit på så länge nu, och jag intalade mig alltid att det skulle bli bättre när du väl var frisk. Tyvärr känns det inte som det. Jag är trött på att ständigt fråga hur det är och du svarar "dåligt", att du svarar kort och knappast vill skriva något gulligt. Det enda jag får när jag ens försöker är "ok" eller "tack". Så otroligt oinspirerande att försöka jobba på något när man inte får något gensvar.
Nu låter det som jag tröttnat så rejält. Men det är faktiskt så att jag älskar dig fortfarande, och kan inte tänka mig att det skulle ta slut. Men jag vill ha tillbaka det vi hade innan det här. Det som vi hade innan vi stack upp till snön. Då fanns inte dess problem.
Det värsta är att jag aldrig får se dig heller. När vi väl träffas så är det som alla problem i världen är som bortblåsta i varandras sinnen. Vet inte om det är falskt gjort eller om det faktiskt blir så; att få se varandra gör att all oro bara försvinner. Jag vill vara med dig, prata ut om allting utan att dömma varandra, gråta ut på varandras axlar och därefter bara vara tyst för en stund. Få känna vad våra hjärtan säger om det hela. Men jag vet att du inte orkar med det, alldeles för känslomässigt för att ens kunna göra något sånt i verkligheten.
Trodde verkligen att vi kom framåt i utvecklingen förra veckan, men det verkade endast vara för den kvällen. För dagen efter var det precis likadant.
Jag mindes när vi sa i början att det var så fantastiska för att vi kunde kommunicera med varandra så bra. Men faktum är att vi knappast kunde säga negativa saker (vilket inte fanns då heller) utan att någon troligen skulle bli upprörd. Jag vill kunna berätta mina tankar gällande det här, men bara jag tar upp själva rubriken så vet jag att du skulle ta illa vid. Det skulle vara tryggt om jag visste att du faktiskt läste min blogg och skulle få se det här. Men det kommer du aldrig se, för du vet knappt att den här finns. Dessutom skulle du bara bli ledsen och inte vilja prata med mig.
Luftslotten måste krossas känner jag, för jag står knappt ut längre. Den fasad som vi har, som förr har skyddat oss, kan inte bestå. För vi två som individer måste väl vara öppna för varandra som att vi vore en?
Jag måste ändå hylla dig, för hur fantastisk du annars är (även din musiksmak)
Phenonemon
Det verkar ju nästan vara mitt fel att du känner så du gör. Du verkar ju mått bra när du inte hade mig, när du inte ängnade tid åt mig eller någon annan. Du hade din dator, dina vänner och skolan. Det var allt. Jag får ju dig bara att må dåligt. Det är inte kul längre.
Det har hållit på så länge nu, och jag intalade mig alltid att det skulle bli bättre när du väl var frisk. Tyvärr känns det inte som det. Jag är trött på att ständigt fråga hur det är och du svarar "dåligt", att du svarar kort och knappast vill skriva något gulligt. Det enda jag får när jag ens försöker är "ok" eller "tack". Så otroligt oinspirerande att försöka jobba på något när man inte får något gensvar.
Nu låter det som jag tröttnat så rejält. Men det är faktiskt så att jag älskar dig fortfarande, och kan inte tänka mig att det skulle ta slut. Men jag vill ha tillbaka det vi hade innan det här. Det som vi hade innan vi stack upp till snön. Då fanns inte dess problem.
Det värsta är att jag aldrig får se dig heller. När vi väl träffas så är det som alla problem i världen är som bortblåsta i varandras sinnen. Vet inte om det är falskt gjort eller om det faktiskt blir så; att få se varandra gör att all oro bara försvinner. Jag vill vara med dig, prata ut om allting utan att dömma varandra, gråta ut på varandras axlar och därefter bara vara tyst för en stund. Få känna vad våra hjärtan säger om det hela. Men jag vet att du inte orkar med det, alldeles för känslomässigt för att ens kunna göra något sånt i verkligheten.
Trodde verkligen att vi kom framåt i utvecklingen förra veckan, men det verkade endast vara för den kvällen. För dagen efter var det precis likadant.
Jag mindes när vi sa i början att det var så fantastiska för att vi kunde kommunicera med varandra så bra. Men faktum är att vi knappast kunde säga negativa saker (vilket inte fanns då heller) utan att någon troligen skulle bli upprörd. Jag vill kunna berätta mina tankar gällande det här, men bara jag tar upp själva rubriken så vet jag att du skulle ta illa vid. Det skulle vara tryggt om jag visste att du faktiskt läste min blogg och skulle få se det här. Men det kommer du aldrig se, för du vet knappt att den här finns. Dessutom skulle du bara bli ledsen och inte vilja prata med mig.
Luftslotten måste krossas känner jag, för jag står knappt ut längre. Den fasad som vi har, som förr har skyddat oss, kan inte bestå. För vi två som individer måste väl vara öppna för varandra som att vi vore en?
Jag måste ändå hylla dig, för hur fantastisk du annars är (även din musiksmak)
Phenonemon
Uppvaknandet efter en lång vila
Tänkte börja lite lätt såhär nu igen. Egentligen har jag ju ingen lust alls att skriva, men det kommer väl fram om jag börjar skriva lite smått i alla fall.
Känner mig lite besviken på mig själv, det gör sådär ont i hjärtat. Igår kväll var det första gången som jag kritiserade pojkvännen när vi pratade, ni vet sånadär gnällfruar i dåliga komediserier på tv? Fast på riktigt är det inte alls kul. Jag vet inte, samtidigt som hans beteende, som jag kritiserade, gör att folk tycker mindre om honom kändes också oattraktivt för mig. Det var inte den kille som jag var kär i, för han skulle inte göra något sånt.
Såklart att han blev sur på mig, det har han rätt att göra. Dock känns det som att han tog åt sig mer än han behövde. Rädd att det börjar bli över, allithop. För mig, bara känslan att det skulle ta slut smärtar mig som mest, särskilt det att det känns som att vi glidit isär sen vi spenderade lovet uppe i fjällen. Som allt stupar på grund av att vi såg varandra under så många dar i rad.
Men egentligen så kan det ju bara va hans lunginflammation som gör det hela. Man blir ju lätt på märkligt humör när man är sjuk. Som att jag alltid mår sämre när smsen aldrig innehåller några smileysar eller hjärtan.
Jag ska slåss för det här!
Förlåt, men jag behövde verkligen få skriva av mig alla dessa tankar (speciellt när Sofjah inte vill vara inne på msn).
Typ
Natten var jobbig för dem, även fast den var så ärlig och djupgående.
Det pratades om jobbiga minnen, smärtor i nutiden och dessutom vad som kändes skrämmande i framtiden.
Självklart rev det upp gamla sår, och tårarna föll.
Tjejen ville inte kallas för känslokall, och framför allt ville hon förstås att han skulle må bra,
men att höra honom gråta var bland det vackraste hon hört.
Imma still an aries!
Oj, ännu ett inlägg om astrologi. Men detta är en nyhet som uppkommit och jag vill därmed meddela flera om det.
En på facebook hade länkat om en film, ett sorts nyhetsprogram av ett slag, där denne person sade att zodiaken (våra stjärntecken av ett finare namn) har utökats.
Vi har alltså fått ett trettonde stjärntecken; Ormbäraren (Ophiuchus på engelska) som nu utgör sin plats den 29 Nov.-17 Dec. Märkligt nog är detta tecken det enda som associeras till människan. De andra tecknen består av djur eller naturväsen, men ormbäraren efterliknar en människa som bär på en orm. Undrar just varför?
Astrologer har faktiskt varit medvetna om att Ormbäraren existerar sedan 500 år f.Kr., dock verkade grekerna nöja sig med just 12 tecken, så de tog bort just detta tecken för att det skulle vara mindre jobbigt. Varför vi nu ska räkna in detta tecken igen, är nu för att jorden lutning och avstånd till solen (eller liknande) har förändrats sen för 3000 år sen, så de tyckte det var helt "okej" nu att räkna in Ormbäraren igen. Fatta hur knäppt allt låter, och jag känner hur respekten för detta blir allt mindre och mindre.
De som faktiskt vet detta har nog blivit ganska sura, dock gäller visst detta bara de som har fötts sen Nov -09, galet! Så egentligen behöver man inte bry sig om det här, om man inte är 1 år givetvis. Vilket är väldigt skönt, eftersom även fast man tror på astrologi eller inte, är det väl ganska kul att säga att man är just det tecknet osv. Jag tycker i alla fall att det är en lättnad, även fast jag ändå skulle få fortsätta vara Vädur (eller jag vet inte, 18 April var ju bytesdag eller något) ifall den nya kalendern räknades för oss också.
Såhär verkar den nya kalendern se ut iaf:
En på facebook hade länkat om en film, ett sorts nyhetsprogram av ett slag, där denne person sade att zodiaken (våra stjärntecken av ett finare namn) har utökats.
Vi har alltså fått ett trettonde stjärntecken; Ormbäraren (Ophiuchus på engelska) som nu utgör sin plats den 29 Nov.-17 Dec. Märkligt nog är detta tecken det enda som associeras till människan. De andra tecknen består av djur eller naturväsen, men ormbäraren efterliknar en människa som bär på en orm. Undrar just varför?
Astrologer har faktiskt varit medvetna om att Ormbäraren existerar sedan 500 år f.Kr., dock verkade grekerna nöja sig med just 12 tecken, så de tog bort just detta tecken för att det skulle vara mindre jobbigt. Varför vi nu ska räkna in detta tecken igen, är nu för att jorden lutning och avstånd till solen (eller liknande) har förändrats sen för 3000 år sen, så de tyckte det var helt "okej" nu att räkna in Ormbäraren igen. Fatta hur knäppt allt låter, och jag känner hur respekten för detta blir allt mindre och mindre.
De som faktiskt vet detta har nog blivit ganska sura, dock gäller visst detta bara de som har fötts sen Nov -09, galet! Så egentligen behöver man inte bry sig om det här, om man inte är 1 år givetvis. Vilket är väldigt skönt, eftersom även fast man tror på astrologi eller inte, är det väl ganska kul att säga att man är just det tecknet osv. Jag tycker i alla fall att det är en lättnad, även fast jag ändå skulle få fortsätta vara Vädur (eller jag vet inte, 18 April var ju bytesdag eller något) ifall den nya kalendern räknades för oss också.
Såhär verkar den nya kalendern se ut iaf:
Stenbock: 20 Jan. – 16 Feb.
Vattuman: 16 Feb. – 11 Mars
Fiskarna: 11 Mars – 18 April
Väduren: 18 April – 13 Maj
Oxen: 13 Maj – 21 Juni
Tvillingarna: 21 Juni – 20 Juli
Kräftam: 20 Juli – 10 Aug.
Lejon: 10 Aug. – 16 Sept.
Jungfrun: 16 Sept. – 30 Okt.
Vågen: 30 Okt. – 23 Nov.
Skorpionen: 23 Nov. – 29 Nov.
Ormbäraren: 29 Nov. – 17 Dec.
Skytten: 17 Dec. – 20 Jan.
Jävla skit
Förlåt! Egentligen borde man inte svära, men det är svårt att beskriva situationen annars. Eller situation och situation, det kanske inte är så farligt egentligen, dock är det så jag känner för tillfället.
Det värsta är att det känns som att jag kunde ha förhindrat det, om jag bara hade slutat smsa i tid och låtit honom vara ifred. Då skulle han varit frisk, det är i alla fall vad mitt huvud intalat sig.
Jag har börjat hata sms, det är så lätt att de fördrivs eller missförstås. De ska användas endast för att bestämma tidpunkt, plats osv, annars är de inte till någon nytta.
Tisdagen den 4 januari, den fjärde; vår månadsdag. Det är fyra månader sedan vi blev tillsammans och vi har aldrig missat någon månadsdag (även fast det har bara varit tre innan, men i alla fall).
Det var redan igår som vi planerade vad vi skulle hitta på för något, men eftersom vi inte kom fram till något bra tänkte vi fortsätta planeringen idag. Där skulle jag slutat smsa.
Dum som man är ibland, så började jag prata om hur jag mår, med min magkatarr och sådant, och tyvärr råkade jag irritera (eller dylikt) honom. Det är jobbigt när sådant händer, när det inte alls är med flit.
Sen jag nu fick höra att han inte mår bra idag, med sin mag- och halsont, så kan jag inget annat än att anklaga mig för det. Jag skulle inte ha babblat på igår, vilket jag mycket lätt gör. Det gör bara ont för de andra.
Så kul, det är den fjärde. Både han och jag kommer sitta hemma, i en varsin liten stuga, och inte göra någonting.
Embrace the nothing
Det värsta är att det känns som att jag kunde ha förhindrat det, om jag bara hade slutat smsa i tid och låtit honom vara ifred. Då skulle han varit frisk, det är i alla fall vad mitt huvud intalat sig.
Jag har börjat hata sms, det är så lätt att de fördrivs eller missförstås. De ska användas endast för att bestämma tidpunkt, plats osv, annars är de inte till någon nytta.
Tisdagen den 4 januari, den fjärde; vår månadsdag. Det är fyra månader sedan vi blev tillsammans och vi har aldrig missat någon månadsdag (även fast det har bara varit tre innan, men i alla fall).
Det var redan igår som vi planerade vad vi skulle hitta på för något, men eftersom vi inte kom fram till något bra tänkte vi fortsätta planeringen idag. Där skulle jag slutat smsa.
Dum som man är ibland, så började jag prata om hur jag mår, med min magkatarr och sådant, och tyvärr råkade jag irritera (eller dylikt) honom. Det är jobbigt när sådant händer, när det inte alls är med flit.
Sen jag nu fick höra att han inte mår bra idag, med sin mag- och halsont, så kan jag inget annat än att anklaga mig för det. Jag skulle inte ha babblat på igår, vilket jag mycket lätt gör. Det gör bara ont för de andra.
Så kul, det är den fjärde. Både han och jag kommer sitta hemma, i en varsin liten stuga, och inte göra någonting.
Embrace the nothing
Det grönare gräset är inte alltid lika grönt
Egentligen kom detta ämne upp igår, men kände inget behov att skriva ner det när jag ändå fick prata ut om det.
Men idag, helt plötsligt så kom det upp i huvudet igen och det är riktigt svårt att släppa det. Jag vill inte peka ut någon, bara få skriva av mig lite av tankarna som surrar i mitt huvud.
Tänk er en person av samma kön (i detta fall kommer det vara tjejer), de var klasskamrater och kan väl prata med varandra fortfarande. Man kunde väl kalla de bekanta nu, eftersom de inte prata lika mycket längre.
Den ena tjejen blir kär i en kille, hon tror att hon är kär åtminstone (men det är oviktigt att veta), och oavsiktligt får denna kille reda på det. Tyvärr känner han inte detsamma, och de återgår och förblir endast vänner. Några månader senare så blir denna kille och tjejens föredetta klasskompis, som hon inte pratade med så mycket, tillsammans. Och trots att den här tjejen kanske inte var kär i killen längre, så känns det ju ändå som att hennes föredetta klasskompis snodde honom.
Många av oss har varit den här tjejen, och även fast vi inte har sådana känslor (vi till och med kanske har en egen pojkvän) så känns det ändå lite orätt. Man funderar hur det skulle vara ifall man var den tjejen som var tillsammans med killen, eller känns det som att tjejen stal honom.
Men att få vara den tjejen, den lyckliga tjejen, som fick killen är kanske inte så happy ending som det ser ut. I alla fall inte ifall man får reda på vad den andra känt, och man faktiskt inte hade något ont mot henne. Man känner lite skuldkänslor, även fast det inte är ens eget fel. Det vore mer rättvist ifall den andra tjejen fick killen, eftersom det var hon som var kär i honom först. Men ändå smärtar det djupt i hjärtat ifall de skulle vara tillsammans när man upptäcker hur underbar och fantastisk killen egentligen är.
Jag tror att den känslan inte mest hänger på att man känner att den tjejen borde fått ens kille. Det handlar mer om att man vet att den här tjejen, som man inte har något emot egentligen, kommer själv tycka illa om en. För man vet precis hur det känns att få vara den tjejen vars kärlek inte var ömsesidig, även fast det inte är tjejens fel så tycker man ändå illa om den, den lilla "tjuven".
Det är i sådana fall jag önskar att man räknar kärlek när den är som bäst. När kärleken kommer från båda parter och alla blir glada. Ingen avundsjuka, otrohet, svek.
Tyvärr är det inte i en sådan värld vi lever i, kärlek gör ont för alla någon gång i livet.
Men idag, helt plötsligt så kom det upp i huvudet igen och det är riktigt svårt att släppa det. Jag vill inte peka ut någon, bara få skriva av mig lite av tankarna som surrar i mitt huvud.
Tänk er en person av samma kön (i detta fall kommer det vara tjejer), de var klasskamrater och kan väl prata med varandra fortfarande. Man kunde väl kalla de bekanta nu, eftersom de inte prata lika mycket längre.
Den ena tjejen blir kär i en kille, hon tror att hon är kär åtminstone (men det är oviktigt att veta), och oavsiktligt får denna kille reda på det. Tyvärr känner han inte detsamma, och de återgår och förblir endast vänner. Några månader senare så blir denna kille och tjejens föredetta klasskompis, som hon inte pratade med så mycket, tillsammans. Och trots att den här tjejen kanske inte var kär i killen längre, så känns det ju ändå som att hennes föredetta klasskompis snodde honom.
Många av oss har varit den här tjejen, och även fast vi inte har sådana känslor (vi till och med kanske har en egen pojkvän) så känns det ändå lite orätt. Man funderar hur det skulle vara ifall man var den tjejen som var tillsammans med killen, eller känns det som att tjejen stal honom.
Men att få vara den tjejen, den lyckliga tjejen, som fick killen är kanske inte så happy ending som det ser ut. I alla fall inte ifall man får reda på vad den andra känt, och man faktiskt inte hade något ont mot henne. Man känner lite skuldkänslor, även fast det inte är ens eget fel. Det vore mer rättvist ifall den andra tjejen fick killen, eftersom det var hon som var kär i honom först. Men ändå smärtar det djupt i hjärtat ifall de skulle vara tillsammans när man upptäcker hur underbar och fantastisk killen egentligen är.
Jag tror att den känslan inte mest hänger på att man känner att den tjejen borde fått ens kille. Det handlar mer om att man vet att den här tjejen, som man inte har något emot egentligen, kommer själv tycka illa om en. För man vet precis hur det känns att få vara den tjejen vars kärlek inte var ömsesidig, även fast det inte är tjejens fel så tycker man ändå illa om den, den lilla "tjuven".
Det är i sådana fall jag önskar att man räknar kärlek när den är som bäst. När kärleken kommer från båda parter och alla blir glada. Ingen avundsjuka, otrohet, svek.
Tyvärr är det inte i en sådan värld vi lever i, kärlek gör ont för alla någon gång i livet.
