Jag vet inte riktigt hur länge jag orkar med det här. Känner redan nu hur jag står på den yttersta kanten över stupet. Jag kommer falla och det är då allt kommer bryta lös.

Det verkar ju nästan vara mitt fel att du känner så du gör. Du verkar ju mått bra när du inte hade mig, när du inte ängnade tid åt mig eller någon annan. Du hade din dator, dina vänner och skolan. Det var allt. Jag får ju dig bara att må dåligt. Det är inte kul längre.

Det har hållit på så länge nu, och jag intalade mig alltid att det skulle bli bättre när du väl var frisk. Tyvärr känns det inte som det. Jag är trött på att ständigt fråga hur det är och du svarar "dåligt", att du svarar kort och knappast vill skriva något gulligt. Det enda jag får när jag ens försöker är "ok" eller "tack". Så otroligt oinspirerande att försöka jobba på något när man inte får något gensvar.

Nu låter det som jag tröttnat så rejält. Men det är faktiskt så att jag älskar dig fortfarande, och kan inte tänka mig att det skulle ta slut. Men jag vill ha tillbaka det vi hade innan det här. Det som vi hade innan vi stack upp till snön. Då fanns inte dess problem.

Det värsta är att jag aldrig får se dig heller. När vi väl träffas så är det som alla problem i världen är som bortblåsta i varandras sinnen. Vet inte om det är falskt gjort eller om det faktiskt blir så; att få se varandra gör att all oro bara försvinner. Jag vill vara med dig, prata ut om allting utan att dömma varandra, gråta ut på varandras axlar och därefter bara vara tyst för en stund. Få känna vad våra hjärtan säger om det hela. Men jag vet att du inte orkar med det, alldeles för känslomässigt för att ens kunna göra något sånt i verkligheten.

Trodde verkligen att vi kom framåt i utvecklingen förra veckan, men det verkade endast vara för den kvällen. För dagen efter var det precis likadant.

Jag mindes när vi sa i början att det var så fantastiska för att vi kunde kommunicera med varandra så bra. Men faktum är att vi knappast kunde säga negativa saker (vilket inte fanns då heller) utan att någon troligen skulle bli upprörd. Jag vill kunna berätta mina tankar gällande det här, men bara jag tar upp själva rubriken så vet jag att du skulle ta illa vid. Det skulle vara tryggt om jag visste att du faktiskt läste min blogg och skulle få se det här. Men det kommer du aldrig se, för du vet knappt att den här finns. Dessutom skulle du bara bli ledsen och inte vilja prata med mig.

Luftslotten måste krossas känner jag, för jag står knappt ut längre. Den fasad som vi har, som förr har skyddat oss, kan inte bestå. För vi två som individer måste väl vara öppna för varandra som att vi vore en?

Jag måste ändå hylla dig, för hur fantastisk du annars är (även din musiksmak)
Phenonemon