Jo, på skolavslutningens kväll sitter jag hemma, ensam, vid datorn. Jag har i alla fall tränat lite (komma igång igen nu när jag inte har plugg) och snart går jag ner till duschen.
Varför jag uppdaterar är just för att visa hur sjukt det är att tipsa kvinnor (som då ofta är offrena i just våldtäkt) hur de undviker våldtäkt och det gör jag genom att länka vidare till ett inlägg som har vänt på det hela. Det är riktigt dumt att det fortfarande är offren som måste anpassa sig efter förrövarna, istället för att försöka hindra dessa brott.
Ja, sådana hemsidor hittar man såhär under nattetid. Jag kan inte hjälpa att tänka på något annat när jag kollar igenom bilderna (tror inte heller att jag är ensam om det) och jag är ändå inte så skadad. Men det är just det att det ska kunna associera till sådant för ja, sex säljer ju (för det är så jäkla spännande och shit).
För tillfället är tafs ett populärt ämne inom den feministvärld jag hänger i (jo, jag läser ju sådant dagligen). Man märker också hur viktigt det är att ta upp det också, eftersom många (liksom jag tidigare) inte lägger något vikt i vilket problem det verkligen är.
'
Folk tar friheter trots rätten om sin egen kropp. Jag vet mycket väl hur vanligt det är att någon tar på rumpan eller brösten bara sådär i vardagen och på fest. Jag vet inte ens om att de tror att de får eller om de bara tar den rättigheten iallafall. Tyvärr, är det alltför vanligt att sådant händer i samhället. Det var till och med att jag behövde tänka över allt länge och väl innan jag kom på alla de gånger som jag blivit tafsad. Jag uppskattar det dessutom inte, och det finns nog många som heller inte gör det trots att många troligtvis har lärt sig det (jag var en av dem tidigare). Tafsandet är också fel trots kön på utdelaren. Bara för att man pratar mer om att mäns tafsande är det inte bättre att kvinnor tafsar. Två fel gör inte ett rätt, så att säga.
'
Senast någon tafsade på mig var torsdagen under långhelgen. Det var fest ute i Hummelsta med härliga människor då jag faktiskt tror att de var två som kände att det var okej att ta på röven min (gången innan det var ju inte heller alltför längesen tyvärr). Det värsta är att man inte vågade göra någon big deal utav det hela, just för att jag tycker om dessa personer mycket annars. Dessutom så får man ju inte göra någon deal av detta för då blir man ju kallad för "bitterfitta" och ens humor blir ifrågasatt.
Nästa gång det händer (för det är med största tänkbarhet att det kommer hända igen) tänker jag skälla ut personen. Jag tänker göra en big deal av det och skita i de kommentarer jag får. Det är dags att lära folk vad som är rätt och fel att göra, särskilt när vi är så pass gamla som vi är. Vi lär egentligen redan lärt oss vid det här laget att vi inte kan ta vilka friheter som helst utan måste tänka över våra medmänniskor välmående.
"Det sorgliga med att mina kjolshorts upprör". Jo, tyvärr är vi människor så pass ovana med att se något som är utanför normen. Fortfarande. Jag må erkänna att det också fångar min blick, men oftast blir man ju glad över att folk vågar stå på sig. Den enda faktorn till varför jag skulle vilja vara grabb ibland är för att just gå utanför normerna när det gäller vad som är manligt. Kanske använda nagerlack, raka benen, inte dra sexistiska skämt osv. Kunna prata mer gällande känslor och inte vara hårdhänt.
Det är svårare för killar att gå från normerna i jämförelse till tjejerna. Om tjejer agerar något som annars kan klassas som manligt är hon en pojkflicka som är skön och inte är lika jobbig som alla andra brudar. När en kille bryter normerna och blir lite mjukare är det inte förvånade om han kallas för "Bög!" och dylikt.
'
Fast nu driver jag bara. Det är inte lättare för tjejer att bryta normer än för killar. Kanske när gäller hur man agerar och personlighetsmässigt så, men om vi börjar tänka på det yttre då är tjejer dömda om de inte följer normerna (särskilt i min ålder nu, vilket märks mycket i min allmänhet). Om någon tjej någonsin slutar raka sig så kan hon ju vara lite äcklig. Det är förståeligt om man inte orkar raka benen någon gång (men gud förbarma dig om det syns!) men om du inte är nyrakad under armarna är du värd att bli trakasserad (ni minns väl "Ta håret tillbaka"-eventet va?). Tyvärr vet jag många i min vänskapskrets (teknikare och andra som gillar att trolla) som just inte kan lämna sådana ifred. Jag tycker om dem/er men något som stör mig varje gång är när de/ni klagar.
'
Tänkte också berätta det här om man får heller inte vara osminkad men samtidigt inte alltför sminkad (naturlig skönhet ni vet), inte bära något för opassande eller något som täcker för mycket, men det hinner jag inte med. Det jag vill ha sagt är att det är svårt att bryta normer, särskilt i denna generation. Dessutom behöver man inte gilla hår, det är inte det jag försöker få fram. Dock om det är så, borde det gälla för båda könen eftersom hår är ju inte mindre eller mer äckligt på någon.
Jag förstår inte hur feminister kan vara så hatade. Eller jo, det förstår jag faktiskt för jag var ju själv en feminist-hatar förut. Det var mest oförståelsen vad feminism egentligen handlade om utan jag hade hört från media och bekanta att de var fula manshatande kvinnor som i hemlighet ville bli män för att få bada i fördelarna som männen har.
'
När folk nästintill mordhotar dessa över internet så blir jag själv rädd. Jag är ju en av dem. Det är jobbigt att det finns en sådan skev bild av oss och det är nog på grund av de riktigt negativa radikalfeministerna (trots att det nog mest bara kan förklaras som riktiga manshatare) och för att om man ska förklara sina åsikter kort så låter det väldigt fel. Jag vet att många slutar lyssna på en när det första man nämner innan en debatt är "Jag är feminist!" just för de fördomar folk har över en. Det kan vara en dålig start att börja med det för att folk inte ens tar sig tid att läsa eller förstå. Men man borde ju egentligen göra det.
'
Jag försöker lyssna på jämställdister (kanske mest för att de ska förstå att jag inte är någon toker som inte lyssnar på dem och därefter börjar med personliga påhopp) och jag medger att jag kan förstå dem ibland. Det är främst då deras åsikter är så lika feministernas. Ja, jag medger att det händer riktigt ofta. Det de gör är att tro att alla kvinnor är feminister och att de stereotypiska kvinnornas åsikter är något som vi står för. Som t ex "kvinnor och barn före"-debatten.
'
Egentligen vet jag inte vad jag ville ha sagt med inlägget, utan jag skrev på som satan. Tror jag fick det jag ville ha sagt.
Mitt hår har blivit lite bättre nu (alltså lite mindre oranget och lite mer åt det askiga hållet). Köpte som sagt lite silvershampoo när jag ändå var i närheten av centrum (behövde ju hämta cykeln som fanns nere på idrotthuset eftersom jag hade lämnat den där i spöregnet igår och tog skjuts hem istället). Efter det tog jag en lång springrunda så man blev riktigt jäkla svettig, bara för att ha en anledning till att duscha igen. En till duschning och det kan nog bli ännu lite bättre! Nu räknas jag som blondin iallafall (vilken lycka)!
'
Just ja, jag glömde att berätta något som gjorde mig riktigt förbannad igår. Jag vill bara gå fram till mannen och kritisera hans sätt att leda barnen på friidrotten. Det var ju någon annan gång som han velat delat in barnen i respektive tjej- och killgrupper bara för att de skulle vara jämnduktiga i varje enskild grupp. Det kan jag se som att han menar att någon av dessa grupper skulle vara sämre än den andra (och jag får väl ta det som att han menade att tjejerna var de sämre), men den här gången var det nog ännu värre. Jag tog på mig ytterkläder för att jag hade avslutat barnträningen, dock fanns det fortfarande vissa som tränade då klockan i idrotthuset gick fel med några minuter. Då ledde denna man tillsammans med en annan 06-gruppen (de födda 2006 förstås) och de höll på med starter. Mannen delade då in gruppen vid två linjer, alltså en linje några meter framför den andra. Då uttalade han sig något som gjorde mig något frustrerad: "Okej, så är de flesta tjejer där bak och killarna här framme. Vad bra, då slipper vi ju att någon ska bli ifattsprungen!".
'
Han menade alltså att någon där bak inte skulle hinna ikapp någon som sprang där framme. Så eftersom de var tjejer så skulle de inte hinna ifatt, eftersom när barn är 6 år så är det ju jättestora fysiska skillnader på kille respektive tjej. De större fysiska skillnader framkommer ju inte så sent som i puberteten. Nej nej, inte alls. Vad vet ju jag? Jag har ju inte varit med i flera år under kommunmästerskapen i friidrotten och hjälpt till och sett hur jämlika resultaten mellan könen är i samma ålder. Det är inte oförståeligt om dessa flickor kommer underskatta sin förmåga efter det, för trots att de är små så kan de mycket väl förstå det undermedvetet. Förvånar mig inte heller om de har hört det tidigare heller. Det som känns mest jobbigt är just det att han som tränare underskattar dem. Han är ju en person som ska tro på alla barnen, få dem att prestera så att de blir duktigare.
Jo, ni vet ju hur jag mer eller mindre erkänt att jag har en feminist inom mig (ni borde ju ha sett en av kategorierna) som allt mer bryter ut och ifrågasätter aspekter som de flesta har? Inte för att jag tar till någon diskussion då för de gånger jag väl har gjort det har folk klagat på en och undrat hur jag har ork till att ens tänka över sådana saker som att barns egenskaper skulle kunna vara uppfostrade (i synnerhet har mina föräldrar varit involverade i detta).
'
Jag må bekänna att jag har tröttnat något riktigt på samhället. Dagligen, och då väldigt ofta, får jag höra något väldigt stereotypiskt eller dylikt och allt man gör är att sucka över det. Jag orkar inte riktigt konfrontera det hela, särskilt inte när det är födelsedagskalas i släkten.
Nuförtiden känner jag ofta att det är jobbigt att jag just är så genusmedveten och märker av sådant som inte många andra ens unnar en tanke på. Ibland önskar jag att jag inte vore så insatt att jag kunde leva livet precis som alla andra. Men det är svårt att bara glömma det, för när man har tänkt den tanken är det svårt att undgå allt sådant som stör en. Dessutom skulle det vara svårt att leva stereotypiskt igen, för jag passar inte som det. Det är inte jag, eftersom när jag väl försökte helt fullt ut så mådde jag som värst under hela mitt liv.
'
Ofta känner jag just så för samhället vi bor i. Men vad gör det, för vi skulle ha allt mer att slåss över om vi bodde någon annanstans. Ja, jag plockade upp den här bilden i detta syfte, trots att jag älskar mitt face (och tänderna, för att inte räkna bort dem)!
Äntligen så sätter man sig vid datorn för första gången idag och försöker catcha up med internet- och bloggvärlden. Det som de flesta talar om är den orkade armhålan som en tjej hade under mellon. De som faktiskt har hånat henne klagar på oss som klagat på hånarna och undrar hur vi orkar med att gnäller på dem. Då undar jag hur de orkar att bli så provocerade av en armhåla som går emot normen (c'mon, killar får ju ha orakade armhålor)? Mer orkar jag inte skriva, för det ska inte vara så uppseendeväckande.
'
Dessutom hade jag tänkt lägga ut bilder från igår, men för tillfället kan jag inte lägga in bilderna till datorn från mobilen. Det får alltså vänta.
Åh, justja, det är ju den internationella kvinnodagen idag. Är det något som någon annan märkt av?
Det värsta är att de som faktiskt firar denna dag gör det på fel vis, enligt mitt tycke. Har hört många kvinnor som fått presenter av sin manliga partner eller liknande just för att det är deras dag. Men den internationella kvinnodagen handlar mer om att fira de stora framsteg som vi kvinnor har tagit genom de många århundranden, då vi har blivit allt mindre förtryckta och mer jämställda cis-männen.
'
Om det faktiskt hade rört sig om att överdrösa människor av kvinnligt kön borde det lika gärna kunnat finnas en liknande dag för männen bara för att gynna marknaden. Men denna gång har inte de vita männen varit undertryckta och det är därför de inte har någon egen sådan dag (då man säkert menade att förut var alla dagarna deras dagar). Det får mig också att tänka på, har (vad ska jag nu säga?) färgade någon egen dag (det borde de ha, för det är ju mer välkänt att de har varit och fortfarande, i vissa situationer och samhällen, är förtryckta)?
'
Att då ge presenter denna dag blir då att ungefär fira dagen på fel grunder. Samtidigt som det egentligen nog inte menat att fira den enskilda kvinnan utan mer hela skaran och vad kvinnor innan vår tid har tillhandahållit oss i senare tid.
Jo, jag tittar ständigt in (eller nu har jag bloglovin' så jag behöver inte stalka tvärt) på LadyDahmers blogg. Hon inspirerar ju mig väldigt mycket och det var hon som fick mig att öppna ögonen för just genus och feminism (trots att jag var lite påverkad innan. Eller ja, öppensinnad iallafall!). Mycket av det hon skriver nickar jag också åt, trots att mycket också är sådant jag inte håller med om.
Nu kände jag iallafall (när jag som sagt kikade på hennes blogg) att det här inlägget var väldigt informativt. Särskilt när det finns många som uppfattar själva genus-grejen helt fel. Så snälla, ta er tid och läs hur det är att leka genusmedveten, för that's pretty much it!
Om ni nu märker det för det är väldigt lätt att missa det (nästan jag gjorde ju det). Jag hoppas att ni märker det därför att jag inte riktigt orkar pointa ut vad som är fel.
Helt seriöst. Tänk er att ni blir förfölja av en sådan som Edward. Skulle inte ni bli allt annat än förälskad i honom? Sådant beteende är inte okej, och även om det bara är en film, så finns det faktiskt folk som tar lärdom av det där. De kan börja tro att allt de behöver i sitt liv är en kille, att så som Edward håller på är normalt, och att man önskar sig ett sådant förhållande för att det verkar så spännande. Förlåt, men det är ju lite fult att man kan tycka att det är romantiskt när han tittar på Bella i sömnen, behandlar henne som ett försvarslöst barn och faktiskt vill äta upp henne, och hon blir alldeles förälskad i honom? Bella behöver ett självförtroende, inte någon grabb.
'
Därför är det här klippet mycket bättre och vettigare.
Ibland blir jag faktiskt sjukt trött på världen. Nu när jag märker hur allt är så könsuppdelat så blir jag ju bara rädd. Jag minns själv hur jag kände att jag inte passade in som liten, jag var inte som de andra egentligen, men jag skulle vara det för att passa in, för att få vänner. Jag hade växt upp som liten med att leka med killar, hitta på vad de gjorde osv. Det var skoj. Sen hamnade man på lekis, och jag upptäckte att jag inte hade några vänner. Visserligen gick ju mina barndomsvänner i samma klass, men tydligen så kunde killar bara leka med killar, och tjejer med tjejer. Tjejerna satt ofta vid dockhuset, satte igång rollspelet med "mamma, pappa, barn", medan killarna var ute och spelade innebandy eller dylikt. Jag själv, ägnade min mesta tid åt att rita, för jag tycker inte om att leka med dockor, att ta på dem. Sen så kunde jag ju inte leka med killarna heller. Så var det faktiskt. Jag hade inte en vän, inte någon jag lekte med så under skoltiden. Det var inte förrän i 2an som det började en flicka i klassen, och vi blev vänner.
'
Okej, själva det stycket gick väl överstyr, men jag vill berätta något med det. Jag uppfostrades mer eller mindre som ett genusbarn. I alla fall lite (varken min mamma eller pappa har ju inte ansträngt sig för att få mig så flickaktig. Herregud, jag var ju ett barn. Barn som barn). Det var ju annorlunda, eftersom de flesta andra hade säkert redan hittat till sina könsroller. Det hade inte jag gjort, inte mycket, förrän jag gick i 5-6an. Då märkte jag att något var fel. Jag var fel. Tyvärr så försökte jag då efterleva de normer som var tillgivna mig. Det var ju efter den tiden som jag började må dåligt, då jag började smutskasta mig, eftersom jag inte kände mig som alla andra. Låter som att jag känner mig så speciell och varit med om så mycket. Det har jag inte, utan jag berättar bara hur jag kände mig.
'
Jag vill inte att det ska hända någon mer. Jag vill inte att något barn ska känna att de inte passar in om de inte följer könsrollerna (turen till de barn som faktiskt känner att de passar in i diverse pojk- och flickroll). Detta gäller inte bara tjejerna, utan även pojkarna.
'
"There are very few jobs that actually require a penis or vagina. All other jobs should be open to everybody" - citatet som inspirerade mig. Det skulle ha blivit något sådant inlägg, men istället så börjar jag prata om min bakgrund.
Eftersom jag inte har en sådan stor lust att blogga för tillfället, och för att jag hittade något riktigt tänkvärt idag, så tänkte jag visa det för er också (så ni får er en tankeställare). Detta är ett blogginlägg från One-Way Communication, skrivet 6 November i år, med rubriken: "Kvinnor och barn först". Skulle verkligen bli glad om ni orkade läsa igenom hela, men det mest nämnvärda är nog de sista styckerna. Here it comes:
Jag tänker på att det i april är exakt 100 år sedan Titanic sjönk, och jag tänker på det gamla uttrycket “kvinnor och barn först”. På vad uttryck som dessa har för betydelse för oss, vad de är hänsyftar till och skapar för konsekvenser för män och kvinnor och hur vi eventuellt skulle kunna komma ifrån dessa, i jämställdhetens namn. Om vi nu ens vill komma ifrån det?
Låtom oss bena ut det en smula.
Vad handlar det egentligen om när vi säger “kvinnor och barn först”? Det handlar givetvis om att de som är starka ska hjälpa de som är svaga. Rent fysiskt. Att vi borde hjälpa barnen först framstår som en självklarhet. Barn har mycket små möjligheter att klara sig själva i en katastrof.
Att män ska hjälpa kvinnor är givetvis dels en konsekvens av att kvinnor som regel har mindre muskelmassa, att de generellt anses vara viktigare för de överlevande barnen än vad männen är och att det är kontraproduktivt ur hela mänsklighetens överlevnadssynpunkt att inte skydda de som kan föda fler barn, samt givetvis att kvinnor väldigt länge faktiskt ansågs vara barn, outvecklade män, halvfärdiga varelser. Sedan är det förstås så att män generellt faktiskt gärna vill skydda de som är mindre, helt enkelt för att de är schyssta typer.
Men för kvinnor innebär det alltså att de, utifrån sitt kön, inte skulle vara kapabla att ta hand om sig själva utan måste räddas av män. För män betyder det att de är det starkare könet i förhållande till det svaga. Men samtidigt betyder det också att kvinnor och barn är mer värda att skydda än vad män är.
Vad händer då med männen när vi säger “kvinnor och barn först”? Jo, detta: Män blir försumbara, en engångsvara, ett objekt vars syfte är tydligt: att skydda andra på bekostnad av sig själva, och helst frivilligt dessutom. För detta snabba förbruk av män som blir konsekvensen av att det är de som får ta de fysiska smällarna, döljer sig under ett glänsande lager av heroism. Det är ädelt, hederligt, ridderligt, gentlemannamässigt, kort sagt god manlighet, att vara den som offrar sig för “de svaga”. Och om en man avviker från dessa manliga ideal blir han stigmatiserad, vilket exempelvis blev mycket tydligt för de män som faktiskt lyckades överleva Titanic. De skulle “manligen stått på bryggan och inte fegt, liksom en kvinna, krypa undan och rädda sig själva”. En hjälte överlever inte. I den manliga idealbilden ingår att dö, för fosterlandet, för barnens framtid, för kvinnorna.
Och i efterdyningarna av Titanic skapades en medial bild av katastrofen som en som handlade om hjältarna, om männen som så modigt offrade sina liv för att skydda de svagare. Att männen blivit tvingade att avstå sina platser i livbåtarna på grund av den intill idioti nitiske andrestyrmannen Lightoller, som envist vägrade släppa ner några män över 15 år i livbåtarna utan hellre skickade iväg halvfulla båtar, var inte en del av berättelsen. Inte heller blev de män som dog på grund av detta utmålade som offer för vidriga omständigheter – de blev hjältar. Och kvinnorna blev offren. Trots att de överlevde. De blev offren för att de behövde räddas. Männen dog som hjältar, kvinnorna överlevde som offer. Och på samma sätt fortsätter medierna idag att utmåla kvinnorna som offer, trots att det i första hand är männen som dör (japp, ni läste rätt, jag tycker precis som Pär och Pelle i den här frågan, skillnaden är att jag inte skyller det på statsfeminismen). Män som dör är tydligen inte offer, de är i bästa fall hjältar, i sämsta fall en massa av döda manskroppar som knappt behöver nämnas.
Så männen är räddarna och kvinnorna de som behöver räddas. Våra könsroller har mycket reella konsekvenser för oss.
Måste det vara så? Vad kan vi göra åt det? Och vill kvinnor göra något åt det, eller är det som en del påstår, att kvinnor gärna vill ha samma rättigheter som männen men inte ge upp några privilegier som de får på grund av sitt kön?
Och det är en relevant fråga, för det är inte det att kvinnor överlag försöker komma ifrån bilden av sig själv som “det svagare könet”. Istället har vi i mångt och mycket gjort det till en slags “det är inte den fysiska styrkan som räknas, det är den psykiska!” och fortsätter att ikläda oss den begränsande kvinnligheten. Och nu pratar jag om den fysiska begränsningen.
För i kvinnorollen ingår attribut som gör oss mer hjälplösa än vi borde vara. Hela kvinnomodet går ut på att vi inte ska kunna klara oss i pressade fysiska situationer. Tajta kläder, strama korsetter, stora jäkla krinoliner om vi går helt tillbaka i tiden, långa naglar, späda muskler, taniga kroppar, höga klackar. I en situation där det handlar om att komma först fram till livbåtarna – tja, då kommer vi inte komma speciellt långt fram i kön om vi fortsätter såhär.
Så. Det är alltså vissa saker vi som kvinnor måste ge upp för att kunna främja jämställdheten. Och en är att vi måste sluta vara så fruktansvärt inkapabla att ta hand om oss själva. Vi måste sluta tycka att det är så himla praktiskt med män som kan sköta alla de tunga och farliga sysslorna, och vi måste sluta göra oss merfysiskt svaga än vad vi är.
Och det är inte bara för vår egen frigörelses skull. Det är också för männens.
Och männen i sin tur måste acceptera att det inte är höjden av omanlighet att vara ett offer eller behöva räddas, inte heller av en kvinna. Jag tänker på när filmen “Salt” skulle produceras, och att det i originalmanus fanns en scen där Salt räddar sin käraste ur fiendens grepp. När det sedan stod klart att Salt skulle spelas av en kvinna skrevs den scenen om, eftersom det, citat, skulle vara “kastrerande” för hennes pojkvän att räddas av en kvinna. Obs. Sant. Regissören sa så. Män måste någonstans acceptera att kvinnor faktiskt kan klara av fysiskt ansträngande och våldsamma situationer. Bara det att vi överhuvudtaget har kvinnliga brandmän och kvinnliga soldater (som faktiskt ingår i stridsgrupperna) är ju ett bevis på detta (för vad jag vet har det då inte uppstått någon situation där en tunn kvinnlig brandman försöker kånka ut en 100-kilosman ur ett brinnande hus och misslyckats).
Förstå mig nu rätt, jag menar inte att det vore önskvärt att män plötsligt vägrade hjälpa kvinnor för att de borde kunna ta vara på sig själva, eller att kvinnor ska sluta be om hjälp. Det är ju inget krig mellan könen. Varken kvinnor eller män försöker straffa varandra i den här frågan. Vad jag önskar är att män också vågade be om hjälp, utan att föraktas för det, och att kvinnor vågade vara starka. Det har blivit så att våra könsidentiteter har väldigt mycket att göra med vem som är stark, vem som är svag, och den ljuva heterosexuella tvåsamheten i vilken dessa två motsatser kompletterar varandra. Och vi fortsätter att reproducera dessa könsroller. För att vi tjänar på det, i mångt och mycket. Men det betyder inte att det är rättvist, eller att det måste fortsätta vara så.
Jag föreställer mig en drömaktigt vitsuddig utopi, där män och kvinnor kan stå tillsammans och hjälpa varandra, enbart baserat på vem som behöver hjälp, och inte utifrån vilket kön dessa har.
Och där människor inte gör sig mer hjälplösa än vad de är, på andras bekostnad. Eller vägrar ta emot hjälp för att de har “fel” kön.
Skärpning för fan.
Inspiration: Per Folkessons avhandling “Män och katastrofer” samt SR’s program Tendens 23-11-2009.
Nu när den där dag-listan är över betyder det att jag måste uppdatera med hjärtat igen. Suck. Ändå är det mina fingrar som skriver (c'mon, jag skämtade där. Fnissa lite då). Nej, men ärligt talat: är riktigt trött nu när skolan har börjat igen. Jag har inte samma energi att lägga ner på på träningen + att jag tror att magkatarren har kommit tillbaka (seriöst, lämna mig ifred).
'
Dessutom blir jag riktigt ledsen och förbannad när så många missförstår det här med feminism osv. Särskilt när mina vänner, som alla är riktigt klipska och smarta, inte förstår det heller. Jag blir riktigt orolig när de pratar så illa om det, och jag vet inte varför, men jag blir helt tyst och stel. Jag vet ju inte vad jag ska svara, hur jag ska försvara feminismen. De har ju dessa ryktena om de extremfeministerna, som faktiskt mer kan kalla sig för manshatare. Själva grunden till feminismen har de också förvrängt och varje gång det gapas om det så låter det så korkat (för vilken människa skulle faktiskt ha sådana åsikter).
'
Genus är något som jag tycker är allra viktigast, och det är något jag tänker använda mig av när jag skaffar egna barn. För jag vill inte att de ska växa upp och bli behandlade i ett fack utifrån om de är tjej är kille. Jag vill inte att min framtida dotter ska behöva vara utseendefixerad (för att resten av världen vill det), om hon nu inte vill vara det, eller att min framtida son ska leva igenom sina plågor i tysthet eller våldsamhet (att han utan protest kan prata med någon och ändå inte må dåligt över det). Det är det går ut på, att låta barnen få vara barn och få välja sin egna väg, istället för att bli påtvingad den som samhället har grupit ut.
