Jag hade inte tänkt glömma att berätta att det var 2 månader för mig och Dennis igår. Galet bra dag jag hade

med honom trots olyckligheter, och det är inget jag kommer glömma i sista taget. Hihi.

Jag älskar dig!

Känner egentligen att det inte kan sluta bra på något sätt. Ni vet mycket väl hur ofta jag överanalyserar och till nu har jag tänkt ut varenda moment som kan ske. Det enda som skulle få det att fungera är om jag glömmer allt och håller mig kvar.

'

Yeah, ni vet. Jag är på sådant humör vid den här tiden.

'

'

Så sade han nu på väg hem från 30-årskalaset vi var på i närheten i Västerås efter att han fått tagit platsen bakom ratten mitt på vägen eftersom jag kände mig åksjuk. Ja, jag blev åksjuk trots att de var jag som körde bilen. Det kan ha varit för all mat jag ätit, men jag brukar alltid bli det en gnutta annars också.

'

Jag är alltså åksjuk (och sjösjuk) och fast än jag ätit tabletter mot just den åkomma mår jag alltid någorlunda dålig iallafall under långa sträckor. Jag har en magkatarr som jag fått dragit med mig sen jul förrförra året (slutet av 2010 alltså!) och som gärna kommer tillbaka med korta mellanrum. Jag har en rädsla för att bli magsjuk eller spy i huvudtaget (därför känner jag ofta efter osv). Jag är rädd för mörkret (eller mer vad som finns i det). Jag är rädd för att dockor, nallebjörnar, zombies ska komma till liv. Jag är rädd för att något ska komma upp från under sängen alldeles intill där jag har huvudet så jag har en hink som ska förhindra dennes väg (ta mina fötter hellre!).

'

Jag är den där som haft otur och fått allt dåligt och jobbigt. Dock vet jag mycket väl att allt troligtvis sitter i huvudet (all den rädslan och alla de åkommor jag har). Jag inser att det är mentalt och då borde jag bara ta bort det och känna mig bra. Men det är inte så lätt. Jag har tränat mig på att känna efter hur jag mår i evigheter nu och tar alltid det säkra före det osäkra. Då är det inte lätt att bara tänka bort det och må bra. När det psykiska (sade jag nyss att jag är dum?) mår dåligt är det nog självklart att det fysiska gör det. Behöver jag terapeutisk hjälp, måntro?

Nyss ätit lunch och vilar upp mig nu inför kvällsåkning i backen och lite after ski på det (det blir perfekt). Idag är det dessutom sista skiddagen för kusinerna och imorgon så beger de sig hem. Som ni nog mycket väl vet då vill jag verkligen följa med dem till hemstaden, men ständigt när frågan kommer upp om jag får åka med dem så undviker mina föräldrar ämnet och påbörjar på något annat. Det är jobbigt att de ständigt gör så istället gör att ge mig ett tydligt svar. Jag börjar iallafall räkna med det värsta att jag inte kommer komma hem förrän på lördag (jag vill inte, gör jag är alldeles för bortskämd).

Åh, varför ska jag vara så deppig? Skidåkning är ju riktigt jävla kul (och ni undrar säkert varför jag behöver klaga hela tiden). Men jag har inte riktigt lust att låta hela lovet gå åt spillo till slalom när jag faktiskt har vänner och pojkvän som jag vill träffa.

'

Jag hade glömt bort honom. Det känns helt overkligt egentligen att hans kommentarer står kvar där, trots att vi inte är vänner längre. För jag kan faktiskt se när han har uppdaterat sin profilbild och har en väldigt snabb länk till hans profil utan att verka alldeles för stalkig. Dock har jag aldrig tänkt på det, för jag tänker aldrig på honom längre. Helbilden av honom nuförtiden är bara kladdig med en stor sorgsenhet.

Vi raggade. Stort. Och mycket (trots att det var på en kort tid). Han var en sådan kille som jag då trodde att jag bara kunde falla för (metalhead, skön grabb, långt hår, ni vet allt det där skumma). Ändå bodde han ju också på andra sidan Sverige. Sedan slutade han ta kontakt, och sedan slutade han svara på mig alls. Några veckor senare hade han skaffat brud, and that's the end of it. Jag var riktigt ledsen över det och det vet Sofia.

'

Haha, okej. Jag vet inte vad jag vill komma med det här. Jag vill bara bjuda lite på mig och berätta lite minnen. Försöka få er att förstå vad som har hänt mig. För det var inte första gången det hände heller, utan det har varit ett flertal gånger. Det är lätt att bli alldeles sårad.

Det är ju inte så att jag saknar honom. Vem vet, han var troligtvis inte sådan som den bild som jag hade byggt upp av honom. Jag gick ju vidare som ni faktiskt märkt (det är ju snart två år sedan och man förändras ju).

Nu däremot har jag en underbar grabb. Han är inte det minsta lik någon annan jag mött. Jag är glad över att jag nu har vidgat vyerna (jämfört med då jag endast letade efter metalheads) för annars skulle jag aldrig ens tänkt tanken. Då är det positivt att jag lärde känna honom nu och just för inte två år sedan. Jag är glad över att jag har honom - Sanel.

'

Därefter, när musikonen föll på knappen "Vidare" så hastade jag ner mig. "Vill jag verkligen göra det här nu? Är jag verkligen redo?", tänkte jag för mig självt medan pekfingret gled slappt ifrån datormusen. Jag vet inte om jag gjorde rätt i att lyssna på de tankarna, men just nu känner jag att jag kan lära mig så mycket mer på ett halvår. Då är jag klar med D-kursen i matematik, och har säkert lärt mig mycket annat som kan hjälpa mig under högskoleprovet. Därför skippar jag det nu i vår och satsar på hösten istället!

Jag fick MVG i slutbetyg på Fysik A också. Vilket betydde att jag fixade det där slutprovet så himla bra och att mina betyg fortfarande är som de ska (två VG:n och resten MVG:n). Såklart att jag skryter över det, för det är riktigt jävla bra faktiskt (i jämförelse med hur det gick i grundskolan)!

'

Angående tävlingen (+ att jag blev lite inspirerad från ett blogginlägg jag läste nyligen) och min friidrott i helhet så känns det lite overkligt att det har varit en sport jag tränat i sedan jag var 5. Jag har hållt på med mycket annat, som typ gymnastik, fotboll, dans, simning och ridning, men det var friidrotten som jag höll på med först och (som ni märker nu) sist. Förr i tiden så var det inget jag lade märke av, och friidrotten var inte speciell i sig. Troligtvis var det så bara för att friidrotten för de i min ålder inte var så ingående. Det vi lärde oss var grunderna och det var inte förrän i 10-års ålder som det fanns ett par få barn som var sådär riktigt duktiga och som tränade på riktigt.

'

Det var då, två år senare, som jag hängde på det gänget. Det var då jag upptäckte hur kul det verkligen var. Inte för att jag var bra, men jag kämpade trots att tävlingsresultaten var dåliga (det var nog de som fick mig att vilja förbättras). Okej, jag är fortfarande inte bra, men jag har också varit borta väldigt länge. Jag tar igen det, och jag kommer göra det bättre. Snart är jag i mitt livs form, för snart har friidrott varit min sport i 13 år.

Tog ett lätt träningspass på Friskis&Svettis idag eftersom jag måste ha något lätt som återhämtningspass (då jag ska träna fyra dar i rad nu då). Passet slutar alltid med att vi ska lägga oss ner, blunda, andas långsamt, bara stressa ner och ta det lugnt. Varje gång jag ska göra en sådan övning så börjar jag bli jättesnurrig, känns som att jag ska svimma eller kräkas eller något liknande. Ogillar verkligen det. Jag har samma känsla när jag lagt mig i säng och ibland också när jag tar det lugnt med vänner

'

'

Dock vet jag bara inte hur jag ska komma loss. Hur ska jag lära mig slappna av, när jag ogillar den känslan?

'

Tänk att på söndag kommer jag åter igen vara inne i denna inomhushall, men då inte för att det är träning. Då kommer det vara på riktigt (fast ja, på riktigt och på riktigt). Tävling då och jag laddar till tusen. Fy sjutton, här ska rekord slås (alltså personliga)! Dessutom har de ju suttit in tiderna för de grenarna alldeles jättebra och i rätt ordning (när det gäller min egna skull) så det enda nu är ju bara ta det lugnt och tagga innerligt.

'

På 200m som jag kommer tävla i som Kvinna (alltså, den äldsta åldergruppen som inte har någon ending annars skulle jag ju tävlat i F19 som är till för de som fyller 18 och 19 det här året) och där ska 25 vara med och tävla i. Det positiva med det är väl att det finns en chans att jag inte kommer sist (hehe, ja, jag är dålig).

Dock är vi bara 4 stycken tävlande i 400m F19 och gissa vem det är som kommer hamna precis under prispallen? Jo, det är jag faktiskt (en vana för att vara ärlig).

'

'

Jag får faktiskt mina funderingar på hur jag ska göra när gymnasiet slutar och jag ska studera vidare på högskola. (Åh just ja, inlägget! Här sitter jag och drömmer mig bort typ) Detta gäller mest med min träning osv, för ni vet att jag tränar mycket, särskilt inom friidrott. Jag är en sådan som kan kalla mig extrem motionär (eller något. jag har glömt bort vad det heter). Jag vet inte om jag ska fortsätta ordentligt (med tävlingar då också) när jag slutar gymnasiet eftersom jag förväntar mig så pass mycket plugg så jag inte hinner med det. Om det inte är en faktor till tidsbristen så finns det ju annat; som om jag skulle pendla till högskolan eller om jag skulle skaffa mig en studentlägenhet. För det första, pendling skulle ta åt sig så mycket tid och en egen lägenhet skulle betyda allt mer hushållssaker som jag måste göra dagligen.

'

Friidrotten betyder så pass mycket för mig för jag har hållit på med det sen femåring (det är ju 12 fucking år änsålänge), och trots att jag har haft mina pauser så har jag alltid kommit tillbaka. Jag har en viss kärlek till friidrotten i sig, och just nu känner jag att jag vill fortsätta hålla på med det på något vis. Tyvärr är det ju väldigt tidskrävande också, då jag ibland t o m sätter det före mitt pluggande (även fast min tränare inte skulle tycka om det). Det är jobbigt (hahahha, så lame slut).

1. Minska på pastan och annat kaloririkt. Jag tror på att det inte kan vara bra i för stora mängder. Herregud, tänk hur mycket socker det är egentligen osv. Det känns som att jag tar alldeles för mycket nu och det skulle vara bättre för min respekt för min egen hälsa om jag kunde minska på kaloriintaget och öka  intaget för t ex protein istället (för att ändå känna mig mätt).

'

2. Kul är det med bak, men att äta allt är en annan sak. Min åsikt är det att jag har klarat det rätt bra än så länge, men vill kunna det bättre. Jag älskar verkligen att baka och det är ett riktigt bra tidsfördriv. Dock så blir det ju väldigt lätt alldeles för mycket godsaker och eftersom jag har tandställning så vill jag inte äta någon sötsak alls. Visst, det är ju okej med en gång i veckan. Men jag vet mycket väl att jag är väldigt lättmanipulerad när det gäller socker, och det kan sluta med att jag tar vid flera tillfällen än bara en gång i veckan och slutar med att jag har gula fläckar på tänderna för all evighet. Ni är därför väldigt välkomna och ta för er de godsaker jag har gjort här hemma.

'

3. Vara ärlig. Det finns riktigt många känslor inom mig som jag inte berättar om för någon. Det är lite jobbigt, eftersom man egentligen bara vill skrika ut det för världen. Jag vill kunna berätta vad jag tycker, särskilt om jag funnit något tycke för någon, för egentligen så är det inte svårt när man väl gjort det. Dessutom slipper man den där olidliga smärtan när man är osäker eller mår som sämst.

'

4. Fortsätta med min träning. Jag är rädd att jag ska bli sjuk och bli sängliggande för ett tag. Latheten kan lätt ta ett hårt grepp om mig, det måste jag erkänna. Jag är rädd för att bli så pass lat att jag ratar all träning, för det skulle kännas som att jag nobbade en del av mig själv. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag är rädd för att gå tillbaka i de spår som jag var i under sommaren och hösten 2010. Det var en person som inte var jag på utsidan och det kändes något enormt på insidan.

'

5. Forsätta fokusera. Då gällande plugget, för enligt mig så har det gått så jäkla bra den första delen av gymnasiet. Jag vill inte förlora den glöden för att kämpa och lära mig eftersom det jag gör nu i mina studier är seriöst något som kommer påverka hela min livstid. Jag vill kunna kämpa mig mot målet KTH, och då gäller det plugga satan (för jävlar vad höga betyg man måste ha för att komma in där). Dessutom det är bara 6½ år kvar som studerande och jag har redan tagit mig igenom 11½ år i skolan. Varför ska jag ge upp nu, när jag snart bara har en tredjedel kvar?

'

6. Försöka allt för att inte gå under under 2012. Haha ja.

'

'

'

Medan det föregående året fick ett riktigt dåligt avslut så fick detta år en riktigt orättvis start. Jag hade min magkatarr, men jag visste då inte vad det var utan jag mådde bara riktigt dåligt hela tiden och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kan erkänna att det har övergått till en mindre hypokondri och att jag ofta är rädd för att bli sjuk.

'

Jag fick även tandställning i februari vilket gjorde att jag omställde matvanorna helt. I den perioden så gick jag ner 9 kg (det kan säkert bero lite på magkatarren också), och det var riktigt skönt att bli av med hullet man hade byggt på under sommaren och hösten innan. Det var den faktorn som fick mig att börja träna ordentligt och det har varit en av de större förändringarna i mitt liv. Jag tycker mycket bättre om mig själv så som jag är nu i kropptyp än vad jag var under årets början.

'

Att jag är singel är en skillnad från årets början och jag måste tillägga att även om jag saknar allt mys och sådant som förhållanden ger en så är det så skönt att vara singel. Det finns så mycket saker man kan göra, särskilt ragga. De närmsta människorna vet hur mycket jag älskar att ragga. Det är en kul grej, och jag har hunnit med lite redan. Score! Det värsta med förhållandet var nog att jag isolerade mig så på slutet och sorgligt nog tappade kontakten med många. Tyvärr så har jag inte hittat tillbaka till dessa heller.

'

Okej, till det absolut bästa med året (och nu är jag helt seriös) är att jag connectat så med en sådan otrolig person. Känns så sjukt bra att kunna kalla henne för typ min bästa vän. Åh, Kajsa är så galet fin, underbart snäll och rolig. Det är jättekul att vi har hittat varann och kan göra spontana saker som förgyller de kvällar som man annars hade förspått att vara ensliga filmkvällar. Känns så bra att hon finns så nära och att man kan prata om det mesta med henne.

Nu när jag tänker efter så är det så mycket nytt folk, förutom Kajsa, som man träffat på och som gör en lite gladare. När 95:orna började på gymnasiet så började man ju lära känna fler av dem, som till exempel Philip (vad skulle jag göra utan dig?). Dessutom (trots att jag träffade honom på en fest en sommar så connectade jag inte så med honom då) om jag och Kajsa inte hade random ringt till David den där helgen innan höstlovet så skulle jag inte lärt känna honom, eller Adam. Nu har man ju ändå väldigt bra kontakt med dem (särskilt med dig, David!).

'

Man har sagt att jag har förändrats och när jag väl tänker efter så instämmer jag. Men det är inte så konstigt eftersom jag har så många faktorer som kan bero på det. Det är faktiskt under det här året som jag har märkt att jag inte har funnit mig själv på riktigt (vilket jag trodde förra året). Men det får man ju se som ett äventyr i sig självt. Kul ska det bli iallafall att hitta sitt jag.

'

Egentligen, trots att jag sade det om förra året, vill jag kalla 2011 för förändraringens år, dock vågar jag inte. För som det verkar så ändras så mycket varje år. Tänk då nästa år, när jag gör en resumé, tittar tillbaka på det gångna året och märker att alla förändringar är ännu större då. Då blir det att bita i det sura äpplet.

Åh, så är jag deppig igen. Jag ångrar mig faktiskt att jag gick. Magkänslan sade "Nej" och varför lyssnar jag inte på den? Ville bara gråta där och då, för allt går så snett mot min vilja (jag orkar inte). Jag bryr mig verkligen om honom, men jag kan inte prata om det med någon närastående, eftersom alla har ett visst samband med det här.

'

Det värsta är att jag känner igen mig så mycket väl i hur tjockisarna är (klaga inte på att ni också känner igen er, för nu är det min tur). Hur mycket de älskar mat och hur de inte kan sluta äta, även fast man egentligen är mätt. Så känner jag också. Vid varje måltid nästan (särskilt när jag är hemma) så blir jag mätt efter ett tag, men jag vill bara "ta en liten bit till. För det är så gott". Det slutar med att jag får ångest och känner att jag måste träna (först ångrar jag mig inte, men när jag väl är så mätt så), för jag vet att risken finns att jag kommer sluta träna (ta ett uppehåll osv) och då kommer jag fortsätta gå upp i vikt. Eftersom jag trycker i mig så mycket hela tiden, så kommer jag bli minst lika mullig som jag var för ett år sen, och det var min botten. Jag vill inte bli det igen, för jag mådde så kasst över det (är lyckligare med min träning och min form på kroppen som jag har).

'

Även fast vågen står på olika siffror olika dagar i veckan så är det inte något sådant som jag bryr mig om, utan det är skulden som jag har när jag ätit en massa men inte tagit ut det på någon träning. Just nu så är matintaget typ precis eller lite över det som är lagom med så mycket som jag motionerar, dock finns det de dagar då jag inte tränar när jag egentligen ska det. Det är det som är det jobbiga, att jag inte känner att jag kan ta ledigt någon dag för pga sjukdom, plugg eller familjeanlägenheter, för då ökar den här skulden på sig. Fast även det att jag känner hur min kropp succesivt ökar i bredd.

'

Trots att jag vill ta kontroll över det här, så är jag osäker på om jag ska. Det är jag själv som säger att matintaget är för mycket, men tänk om det inte är det. Tänk om jag tar tag i det, fast för långt. Jag är rädd att jag ska skapa en ätstörning, åt ena hållet eller åt det andra. För jag är rädd att jag själv inte ska uppfatta det som en ätstörning, utan fastna i den så att jag inte kommer loss (jag vill inte förstöra kroppen någon mer).

'

Känslan av att jag kommer ägna min skoldag med trötthet är jag mycket väl medveten av, den liksom tär lite vid magtrakterna nu (eller så har jag bara ätit sjukt mycket ostbågar). Men annars är jag glad, den jobbigaste skoldagen är över, och nu blir det bara roligare och roligare (men framförallt är onsdagen bäst).

'