Är jag normal? Hahahah, knappast!
Sammanfattat är jag en hårdrockande, skrattande teknikare som har 7kt dålig humor och är av överkänslig natur.
Ändå måste jag erkänna att jag älskar mitt liv, det är som att det är utformat just för mig! Fnisselush!

Inte mycket dåligt händer mig, troligen därför är jag överkänslig. Jag erkänner, jag gillar att få vara ledsen ibland. Det är så många som har det värre än mig, så mycket som tar hårt på dem. Det är synd om dem, och jag vill att de ska få ha det bättre. Men samtidigt får jag också skuldkänslor, då jag lätt blir så ledsen över någon småfnuttig sak. Men saken är det, att det är inte mycket dåligt som händer mig, mitt liv är grymt bra! Så egentligen skulle jag nästan aldrig få vara ledsen. Kanske därför jag just är överkänslig, så jag också kan få känna mig ledsen, nere, och lämnad på något sätt. Om vi inte visste när något dåligt hände och kände sorg över det, när skulle vi då känna lycka över något bra som hände?

Jag omringas av många jämlikar som mig själv (förutom överkänsligheten kanske), de är de galnaste jag vet och ifall man är utomstående så är de riktigt svårt att förstå oss.
Det är ofta jag önskar att jag faktiskt var närmre de, ägnade mig mer tid till att vara med de, för just för tillfället har jag inte många nära vänner. Den enda som jag känner att jag kan prata med om nästintill allt är Sofia (klicka på namnet för att komma till hennes blogg btw). Lite sorgligt att det inte finns någon mer, eller kanske pojkvännen (men det låter kanske lite skumt), särskilt när jag vill öppna upp mig mer.
Som sagt, jag älskar mina vänner! Jag skulle inte vara den person jag är nu, om det inte vore för de!

Den nyligen försvunna höstterminen började jag i gymnasiet förresten. Går en teknisk linje, med två klasser på 32 personer vardera (fast min är då 33). TE1A (TE10a) låter grymt bra! Men personerna som utfyller denna klass är ännu bättre. Helst skulle jag vilja sätta hela klassen på min vänner-lista för de är så underbara. Även fast vi just är så många så är det ändå samma feeling som det var i 9:an (fastän jag bara kände en i klassen när jag började).
Det är just sådana människor man vill hänga med; sköna, nördiga människor som faktiskt vågar bjuda på sitt riktiga jag.

En annan faktor (haha, ”faktor”, mer underbar person) är pojkvännen min. Började prata med honom i juni, han är precis lika galen, knasig och rolig som folket jag hänger med, dessutom var och är han hur snygg som helst; ”omgomg, döör!”. Dock var det ju inte då vi blev tillsammans, utan det var mörk natt den 4 september i slutet av filmen ”Alice i Underlandet”, nästan fyra månader sen (helt obeskrivligt hur fort det har gått). Skulle kunna skriva ett A4 hur underbar han är och hur bra han får mig att må. Fast egentligen har jag nästan skrivit ett för långt inlägg nu.. Det jag vill ha sagt är att jag älskar honom! ♥

Jag kan inget annat än att skratta lite smått i hur detta inlägg slutade. I själva verket hade jag tänkt skriva hur sjuk, illamående och ont i magen jag har, men ändå upphörde det i en självbiografi om hur det kan vara så att mitt liv är så bra.