Jag är rädd för att bli den där flickvännen som blir en av de små lyckorna i min partners liv. Att allt annat suger. Hela livet suger, men så dök jag upp och får världen att lysa upp när jag är i närheten. Jag har faktiskt varit med om det, och trots att det måste vara mycket jobbigare för personen i sig, så är det väldigt mentalt påfrestande för en själv.

Enligt "Sveriges historia" som gick på tvn igår så var det inte förän när industrialiseringen kom till Sverige som kvinnor stannade i hemmen medan männen gick till jobbet och försörjde sin familj. Alltså tänk er, innan det, när de flesta var bönder, så var det både männen och kvinnorna som hjälpte till med arbetet. Det är en kul tanke, att en sådan kort period kan påverka oss så mycket. Vadå att kvinnorna bara ska vara i köket? Kanske på 50-talet (för att vara seriös för en stund).

Gick hem från skolan för fy vad dåligt jag mådde. Förkylining - check!

Har ni också den där känslan av att titta igenom en sak en andra gång, vid ett annat tillfälle och ett annat sinnestillstånd, och att den där saken inte påverkade er lika mycket den andra gången?
Jag själv brukar ofta ha det, om jag nu tittar eller funderar över saker en andra gång. Kanske för att jag väldigt lätt agerar efter mina känslor (dock behärskar jag det mycket bättre nuförtiden).
I alla fall, så hade jag den känslan idag. Tittade över en sak som hände igår och som jag inte mådde så bra över, men kände definitivt inte samma känsla. Det var nästan tvärtemot, det var ju nästan bättre än vad det brukade vara innan. Därför mår jag mycket bättre nu, i alla fall i själen (för fysikskt sätt mår jag lika pissdåligt med mina hostningar och snorerier som innan).
Så, nu vad det löst och nedskrivet.

Vi har ju en skrivuppgift i svenskan nu då, och det är en viss examination på sociologin som vi gått igenom i några veckor. Det fanns några punkter (man fick även komma på nåt eget) som man fick välja mellan som handlade just om språkbruk och dialekter.
Mitt självklara val var om kvinnor och män talar osv. För helt ärligt, genus är något som har intresserat mig (skulle förvåna mig om jag inte skulle skriva om något sådant senare i bloggen) på senaste tiden, och det känns riktigt skönt om jag kan ta med dessa åsikter i själva texten. Ja, jag tror verkligen med att samhället behandlar flickor och pojkar olika och lär dem hur de ska vara och att det är därför vi agerar och mår olika när vi blir äldre.
Dock så måste jag kanske se till så jag inte pratar allt för mycket genus, för det är ju trots allt sociologi jag ska skriva om (fast då kan det eventuellt låta som att jag är helt emot genus, omg.... dööör).

Haha, sjukt cepe att jag skriver lika långt om två olika saker.... (svårigheten att kunna kategorisera inlägget uppkom just)

Avatar (SWE) - The great pretender

Aj, har så sjukt ont i magen. Kan inte ens vila den, utan att den vill spännas åt lite ytterligare.

Har precis suttit mig vid datorn igen efter ett jobbigt pass på friskis&svettis och en kvart i duschen.
Helt ärligt, medelpasset där är så jobbigt! Visserligen så beror det på hur mycket man ansträngt sig under passet, men om man gör som ledaren gör så är det inte märkligt om hälften av sin kroppsvätska ligger på golvet och plaskar efter träningens slut.

Jag känner mig riktigt trött på dem som säger att det är kärringjympa (även fast det mest bara är sånadär ifs, men ändå. hehehe). Det är sjukt jobbigt och ligger på väldigt billiga priser jämfört med andra fitnessföreningar osv. Dessutom så finns det ju inte lika många i just min åldersgrupp så man slipper skämmas när svetten rinner och dränker golvet medan man ligger och halvt dör. Jag lovar, det är så jobbigt faktiskt.

Så grymt falska alla är och jag är så hemskt förbannad nu över något jag bara läst över internet.

När ett fel faktiskt pekas ut, då blir människors åsikter precis tvärtom och de måste kommentera det. Smutskasta de andra personernas åsikter som pekades ut. Bara vara som riktiga åsnor och kalla dem "avundsjuka slynor", "svensk avundsjuka" och dylikt. När det väl fanns personer som försökte skydda dessa, så skymfades även dessa med att "avundsjukan syntes igenom".

Nu tänkte jag också hjälpa dessa genom att skriva svar på tal. Egentligen så kommer inga av de beblandade se det, men de som faktiskt läser detta ska få sig en tankeställare.

Det som just är så falskt och oehört korkat är att när detta fel pekades ut, om deras gnäll osv, så får dessa dumma bimbos bakom datorskärmen en tanke: "Ah. Oj, vad de klagar. De måste vara riktigt avundsjuka. Det måste jag kommentera med något klashigt så folk faktiskt tror att jag är klyftig". Därefter skriver de en kommenterar och kanske hyllas till höjderna. Andra gör exakt samma sak, men de som faktiskt står för detta fel gör inte det, för de försvarskommentarerna som än dykt upp har sjunkit i botten med fula svar.

Det värsta va att detta "fel" var ju inte något fel när det skrevs. Om de var avundsjuka så skrev de det på ren känsla. De tänkte väl inte att deras "avundsjuka lystes igenom" osv. Andra faktiskt hade en baktänkte med det hela, en sådan som de grubblat på länge och äntligen ville tala ut till dem andra. Men det tänker ju inte dessa bimbos på, som läser allt och tycker att det är hur enkelt som helst att upptäcka.

Hela det där är ju en diskussion, men det är bara de som faktiskt försvarar sig som ger resonemang till sina tankar. De andra bara kallar alla för saker och med detta inkluderat tillsammans med deras stavfel och utan argument förstår man att de inte är så klipska som de är. Tänk vad olika åsikter kan bli till slut. Jag själv känner mig lite hatisk nu, men det är troligen för att jag tycker det är dumt att inte alla tycker som mig.

Jag kommenterade där också och kommer troligtvis få ett elakt svar på det hela. Dock kan de ju inte skylla på avundsjuka när det gäller mig, då jag inte ens gillar den sortens musik som det hela bestod av.

Tror ni på astrologi? Att planeternas magnetism faktiskt påverkar oss efter vilket position de står i?
Dock räknar jag inte med veckohoroskop du hittar i kvällstidningar och nöjessajter, eftersom det ser endast över själva stjärntecknet utan att räkna med himlakropparna och husen. Vilket skulle endast ge 12 alternativ på vad som skulle hända befolkningen just den veckan.

Egentligen vill jag inte tro på det, men på något vis är jag intresserad av det ockulta. Man är ju rädd på något vis att de faktiskt stämmer och att det som står nedskrivet ska hända. Så därför försöket jag har koll på vad det faktiskt står skrivet; vad det negativa är om mig osv. Ärligt talat, det har nog hjälpt mig att tänka efter när jag reagerar på saker.

Jag minns när jag var liten och läste en mycket gammal Bamse-tidning (jag hade "ärvt" den av moster min), det var någon julspecial av något slag, tror jag. I alla fall, i ungefär mitten så fanns det något som hette "Bamses skola", dock var det Skalman som föreläste den gången; om astronomi och astrologi.
Då visste jag visserligen inte vad astrologi var, men hur Skalman lät gällande det verkade det ju vara fruktansvärt; det gjorde folk rasistiska och man kunde neka folk jobb bara för att deras stjärntecken inte passade bra ihop. Dessutom hade astrologin tagit död på väldigt många människor.

Förlåt, Rune Andréasson (även fast du är död sen länge), men var finns källorna till de påståenden? Visserligen så kan det vara delvis sant, men hur ofta händer det? Starka åsikter, i say! Det var faktiskt enda gången jag blev besviken på Bamse, tror jag.

Astrologi är inte vetenskap, jag vet. Men det är matematik, dock har astrologer flera appratarer nuförtiden så de slipper räkna ut allt alldeles själv. Jag förstår att många har starka åsikter om astrologi, precis som Rune hade, men jag tycker ändå att man ska öppna upp sig lite för det hela, och se därefter om man är för eller emot det.

Enligt mig så bestämmer inte astrologin över ens personlighet eller livsöde, det beror ju självklart hur uppfostran är och så vidare.

Varför jag faktiskt tror lite på det är för att den brukar träffa mig så rätt. Det finns alltså en sida där den räknar ut positionen för stjärntecken i olika hus och planeter, och ger därmed en ganska bra analys för att vara gratis (Den sidan hittar ni här). Dessutom så tror jag nog på ödet, ingen Gud givetvis. Ödet för mig finns inte, det är bara ett ord för det förutbestämda liv vi lever. Det kanske därför jag tror på astrologi. Jag är inte dum, bara det att jag inte har likadana sammanfattade meningar som de flesta.

Ibland blir jag så trött på oss svenska tjejer, på vårt beteende och hur svarar på saker och ting. Vi är så grymt negativa, i gemonsnitt med kvinnor i andra länder. Riktigt barnsligt egentligen!

Den där pinsamma tystnaden, vad den kan vara hemsk. Det enda som räcker egentligen är att börja prata om något, något som är ganska vardagligt och inte allför intimt. Väder brukar kunna vara ett vanligt samtalsämne. Men hur ofta är det inte att man börjar prata negativt om det? "Usch, vad det ska spöregna!", "Skolmaten idag var jätteäcklig, fick kväljningar av den." osv, you name it! Jag gissar på att ifall man faktiskt tänker efter, så har det nog hänt något positivt under dagen som även kan få den andra att bli intresserad. För tror du att den andre blir glad av att få höra dig klaga på en massa saker? Det är troligen då den frågar sig varför den gick med på att träffas.

Komplimanger kan man få, antingen för sitt utseende, personlighet, arbete och dylikt. Ja, det finns alltid något man kan få smicker för. Men hur ofta är det inte att vi förnekar dem?
"Vilka vackra ögon du har." "Va? nej. Har du sett dina?" Visst, man försöker inte vara negativ, bara försöka få den andre att själv må bra, eftersom vi själva anser att vårat svar var en komplimang till den andra. Men visst låter det inte lite pessimistiskt? Inte bara att du klankar ner den andres åsikter, ifall denne berömde dina ögon så tycker den troligen att du har fina ögon, utan det tröttnar säkert ut denne att ge dig några fler komplimanger ifall du bara skickar tillbaka dem.
Även jag, som är medvetet om att vi är grymt negativa, fortsätter ändå i samma visa (förutom då jag faktiskt tänker på det). Det är nog något vi fått för oss sen barnsben, och det är ju svårt att ändra på något vi har gjort under hela livet.

Förresten, komplimanger är inga studsbollar, bara för att du fått en så behöver du inte genast ge en tillbaka. Om du direkt ger en komplimang efter att du fått en, kommer denne person troligen inte tro lika mycket på sjävla smickret, eftersom du var tvungen på något sätt att ge den till honom/henne.

Varför vi behöver neka komplimanger, förresten, är nog för att vi inte ska bli stämplade som arroganta eller högmodiga. Vad vi fått det ifrån har jag ingen aning om, men det känns ändå fel.
Dock är detta bara mina antaganden, tankar som susar runt i huvudet. Om detta är rätt eller ej; det vet jag inte. Jag tycker endast att det låter realistiskt.

Åh! Vad jag älskar vintern. Även fast det är kallt så är det oerhört glädjefyllt att snön ville hälsa på även denna säsong. Titta ut genom fönstret och se hur snön yr därute, allt är beklätt av de vita, porösa flingorna; riktigt vackert i min mening.

Förstår mig inte riktigt på folk som ständigt ska klaga på årstiderna. När det är sommar; "Usch, vad varmt det är! Kan inte det inte bli vinter?" och inte är det mer annorlunda på vinter: "Åh, det är så kallt! Ge mig sommar nu!"
Pessimister!
Varför en gång inte se det goda med allting (och nu tänker jag prata för vintern, eftersom det är den tiden på året nu)?
Minns ni de andra vintrarna? Första snön kom alltid i november men var helt försvunnen efter en vecka, och sen fick vi ingen mer snö det året. Då önskade man ju faktiskt att det skulle snöa på julafton (precis som de i julkalendrarna man tittade på när man var liten).
Ingen vinter utan snö i say! Utan snön blir den bara sorglig och slaskig.
Det värsta med vintern är ändå hur många som gnäller om den, särskilt nu efter juletid och nyår. Förstår inte riktigt, eftersom det är nu som det roliga börjar; åka skidor hela dagarna, sitta inne och dricka choklad (för att det är helt okej när det är kallt ute), ha snöbollskrig och åka pulka lite halvt random.
Folk som ständigt klagar, hitta på något klassigt vintrigt, så kommer ni säkert också uppskatta årstiden. Den är ju bara här en gång om året.

När man ändå pratar om sjukdomar, symtom och sådant så finner man något som jag tycker är grymt irriterande.
Vissa stavar symtom och andra symptom.
Visst, man har väl sett det förut, men aldrig så att man har tänkt på det, aight?
Jag sökte senare i den svenska ordboken (SAOB) och till min förvåning så finns de båda orden, och betyder exakt samma sak: "Symptom, se symtom.-"

Enligt mig så är det riktigt onödigt att ha två ord, som betyder samma sak och den enda skillnaden är ett p. Är det inte roligare för svenskalärarna i skolan att få nöjet att säga till sin elev att han stavar fel på ordet "symtom"? Det är som att när de väl kom på ordet "symtom" så tyckte hälften av alla svenskar att det borde stavas "symptom" istället.

Egentligen tänkte jag skriva en jättelåååång krönika om det här, men jag är trött.
Godnatt!