Det är ju ragg, därför tänker jag
Jag är rädd för att bli den där flickvännen som blir en av de små lyckorna i min partners liv. Att allt annat suger. Hela livet suger, men så dök jag upp och får världen att lysa upp när jag är i närheten. Jag har faktiskt varit med om det, och trots att det måste vara mycket jobbigare för personen i sig, så är det väldigt mentalt påfrestande för en själv.
'
Att ständigt få lyssna och diskutera om hur svårt det är för denne vid alla andra tillfällen än när man träffas är jobbigt att gå igenom. Den man faktiskt har ett förhållande med vill man ju prata mest om positiva eller neutrala saker med, iallafall något som inte får ens humör att dämpa sig så lågt som till botten. Dessutom så känns det riktigt avtändande med en person som har en så pass dålig självkänsla (eftersom annars skulle väl denna inte låta sig dras med alla olyckligheter?) att den har svårt att stå själv på egna ben om man inte fanns där (vare sig om man är kvinna eller man).
'
Vad jag känner och tycker så kan man inte skaffa sig ett förhållande förrän man känner att ens liv är på plats. Innan man är tillräckligt lycklig så det är i överflöd, så är man inte tillräckligt mogen. För trots allt, delar man sitt liv med denna person för en stund. Vilket också betyder att man delar sin lycka.
Kommentarer
Trackback
