Tänkte börja lite lätt såhär nu igen. Egentligen har jag ju ingen lust alls att skriva, men det kommer väl fram om jag börjar skriva lite smått i alla fall.

Känner mig lite besviken på mig själv, det gör sådär ont i hjärtat. Igår kväll var det första gången som jag kritiserade pojkvännen när vi pratade, ni vet sånadär gnällfruar i dåliga komediserier på tv? Fast på riktigt är det inte alls kul. Jag vet inte, samtidigt som hans beteende, som jag kritiserade, gör att folk tycker mindre om honom kändes också oattraktivt för mig. Det var inte den kille som jag var kär i, för han skulle inte göra något sånt.

Såklart att han blev sur på mig, det har han rätt att göra. Dock känns det som att han tog åt sig mer än han behövde. Rädd att det börjar bli över, allithop. För mig, bara känslan att det skulle ta slut smärtar mig som mest, särskilt det att det känns som att vi glidit isär sen vi spenderade lovet uppe i fjällen. Som allt stupar på grund av att vi såg varandra under så många dar i rad.

Men egentligen så kan det ju bara va hans lunginflammation som gör det hela. Man blir ju lätt på märkligt humör när man är sjuk. Som att jag alltid mår sämre när smsen aldrig innehåller några smileysar eller hjärtan.
Jag ska slåss för det här!

Förlåt, men jag behövde verkligen få skriva av mig alla dessa tankar (speciellt när Sofjah inte vill vara inne på msn).