Förlåt, om ni tar illa upp. När man hör dem prata om alla program (även när eleverna pratade om det), så känner man verkligen hur teknik äger allt. Vi har nästan allt som NV läser (matte, fysik, kemi och precis lika mycket) + allt tekniska som de inte har. Vi skapar UF-företag, även fast vi inte är ett program som verkligen inriktar sig på det, redan i tvåan, medan de andra har ett låtsas-företag då och UF i trean (visserligen är de mer beredda på allt, men tänk om deras idé som de har slipat på i ett år kraschar? Då är det mycket svårare att komma på en ny). Vårat område är så stort egentligen, nu när alla yrken faktiskt har användning av datorer, och till och med vår visualisering kan hjälpa forskningen. Teknik är verkligen framtidens program, och jag är så lycklig över att går där.

Jag är riktigt ambitiös egentligen. Vill lära mig och bli bra på allt för att det känns som att det är en del av att leva livet till fullo. Så jag har alltid perioder då jag tränar stenhårt på en viss sak osv. Det har väl ändå gett mig en massa grejer som jag kan, och som nog är kul att visa upp.

'

I alla fall, det största önskan jag har är väl att jag ska vara glad över livet när det väl tar slut. Jag vill sluta gymnasiet med bra betyg så att jag studera vidare på KTH. Att jag ska få jobba med något som verkligen är intressant och roligt senare i livet känns ju också som en självklarhet. Det är väl ändå det här "vanliga" målen. Sedan finns det ju också det här med att hitta någon bra person, skaffa barn innan man blir 25, skriva en bok, vara med i ett band, gå på ett dussin olika konserter, festa loss, ha kontakten med dem jag uppskattar, bli stor och faktiskt ihågkommen efter att man gått bort.

Tror ni inte att den var borta när jag gick ut för att cykla till idrottshuset då? Så fult, att den försvinner när jag just inte hade något val (hänt några gånger att cykeln har fått stå olåst, men inte har någon tagit chansen och cykeln då). Det suger verkligen och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag borde ju anmäla, men vågar inte berätta för mina föräldrar. De kommer bli rasande och undra "hur dum man egentligen kan vara" (fy, har hört det så ofta så jag vill inte höra det igen). Det jobbiga är just inte att jag förlorade cykeln (jag hatade den nästan lika mycket som min dator) utan det är just att få skäll av mina föräldrar som är jobbigt - att de ser ner på en och får en att känna sig misslyckad. Jag tänker bara vänta ut tills frågan kommer fram om den försvunna cykeln i vedboden så att jag måste bekänna allt med en massa gråt. Lovar, jag längtar inte. Dessutom så vet jag inte hur jag ska ha råd med både ny dator och cykel.

Något som är så otroligt jobbigt för mig är de här otroligt snygga brudarna. Jag själv blir som tagen när jag ser dem, även fast jag själv är tjej och helt heterosexuell. De verkar ju vara helt perfekta och även fast de själva vet om det och är kanske en aning för arroganta så är det ju inget man märker av i stunden. Så jag jämför mig med dem, och så känner jag mig inte så jävla bra längre. Vad har jag egentligen som faktiskt kan bedömas med det dem har?

Visserligen så har jag ju mitt intellekt och även mina stunder av humor, men vad betyder det egentligen? Inte någon som ser mig gå förbi på gatan eller sitta där ensam på stolen ser det eller märker av det i alla fall. De kommer bedöma mig efter utseendet.

I själva verket så är väl inte helt rätt att se utseendet som en personlig egenskap, då vi faktiskt inte helt och hållet är födda snygga eller fula (inte i så stor marginal i alla fall). Vi kan ju faktiskt bestämma oss om vi ska vara snygga, det beror till mestadels av attityd och vissa hjälpmedel (herregud, jag ser i alla fall bättre ut nu innan jag faktiskt började bry mig, och det är inte för att jag har blivit äldre). Egenskaper är ju egentligen någonting som hör till vår personlighet, och man måste  lära känns en person innan man faktiskt vet om dennes karaktärsdrag.
Dessutom så är det fel av oss att jämföra oss själva med andra. Vi är helt olika individer och lever på gott och ont allihopa på sina vis. Men det är två fel som man ständigt gör; som jag ständigt gör.

Men jag vill veta hur det är att vara den som får de blickarna och som får se allas ansiktsuttryck när man går förbi och att det faktiskt är något positivt. Visst, det handlar ju mycket om sitt egna självförtroende, men sen beror det ju också på andras smak. Det finns ju folk som är anpassad för en större marknad, än vad man själv är.