Fasaden som byggdes upp för längesen
Det verkar ju nästan vara mitt fel att du känner så du gör. Du verkar ju mått bra när du inte hade mig, när du inte ängnade tid åt mig eller någon annan. Du hade din dator, dina vänner och skolan. Det var allt. Jag får ju dig bara att må dåligt. Det är inte kul längre.
Det har hållit på så länge nu, och jag intalade mig alltid att det skulle bli bättre när du väl var frisk. Tyvärr känns det inte som det. Jag är trött på att ständigt fråga hur det är och du svarar "dåligt", att du svarar kort och knappast vill skriva något gulligt. Det enda jag får när jag ens försöker är "ok" eller "tack". Så otroligt oinspirerande att försöka jobba på något när man inte får något gensvar.
Nu låter det som jag tröttnat så rejält. Men det är faktiskt så att jag älskar dig fortfarande, och kan inte tänka mig att det skulle ta slut. Men jag vill ha tillbaka det vi hade innan det här. Det som vi hade innan vi stack upp till snön. Då fanns inte dess problem.
Det värsta är att jag aldrig får se dig heller. När vi väl träffas så är det som alla problem i världen är som bortblåsta i varandras sinnen. Vet inte om det är falskt gjort eller om det faktiskt blir så; att få se varandra gör att all oro bara försvinner. Jag vill vara med dig, prata ut om allting utan att dömma varandra, gråta ut på varandras axlar och därefter bara vara tyst för en stund. Få känna vad våra hjärtan säger om det hela. Men jag vet att du inte orkar med det, alldeles för känslomässigt för att ens kunna göra något sånt i verkligheten.
Trodde verkligen att vi kom framåt i utvecklingen förra veckan, men det verkade endast vara för den kvällen. För dagen efter var det precis likadant.
Jag mindes när vi sa i början att det var så fantastiska för att vi kunde kommunicera med varandra så bra. Men faktum är att vi knappast kunde säga negativa saker (vilket inte fanns då heller) utan att någon troligen skulle bli upprörd. Jag vill kunna berätta mina tankar gällande det här, men bara jag tar upp själva rubriken så vet jag att du skulle ta illa vid. Det skulle vara tryggt om jag visste att du faktiskt läste min blogg och skulle få se det här. Men det kommer du aldrig se, för du vet knappt att den här finns. Dessutom skulle du bara bli ledsen och inte vilja prata med mig.
Luftslotten måste krossas känner jag, för jag står knappt ut längre. Den fasad som vi har, som förr har skyddat oss, kan inte bestå. För vi två som individer måste väl vara öppna för varandra som att vi vore en?
Jag måste ändå hylla dig, för hur fantastisk du annars är (även din musiksmak)
Phenonemon
Avundsjuka är väl knappast fel?
När ett fel faktiskt pekas ut, då blir människors åsikter precis tvärtom och de måste kommentera det. Smutskasta de andra personernas åsikter som pekades ut. Bara vara som riktiga åsnor och kalla dem "avundsjuka slynor", "svensk avundsjuka" och dylikt. När det väl fanns personer som försökte skydda dessa, så skymfades även dessa med att "avundsjukan syntes igenom".
Nu tänkte jag också hjälpa dessa genom att skriva svar på tal. Egentligen så kommer inga av de beblandade se det, men de som faktiskt läser detta ska få sig en tankeställare.
Det som just är så falskt och oehört korkat är att när detta fel pekades ut, om deras gnäll osv, så får dessa dumma bimbos bakom datorskärmen en tanke: "Ah. Oj, vad de klagar. De måste vara riktigt avundsjuka. Det måste jag kommentera med något klashigt så folk faktiskt tror att jag är klyftig". Därefter skriver de en kommenterar och kanske hyllas till höjderna. Andra gör exakt samma sak, men de som faktiskt står för detta fel gör inte det, för de försvarskommentarerna som än dykt upp har sjunkit i botten med fula svar.
Det värsta va att detta "fel" var ju inte något fel när det skrevs. Om de var avundsjuka så skrev de det på ren känsla. De tänkte väl inte att deras "avundsjuka lystes igenom" osv. Andra faktiskt hade en baktänkte med det hela, en sådan som de grubblat på länge och äntligen ville tala ut till dem andra. Men det tänker ju inte dessa bimbos på, som läser allt och tycker att det är hur enkelt som helst att upptäcka.
Hela det där är ju en diskussion, men det är bara de som faktiskt försvarar sig som ger resonemang till sina tankar. De andra bara kallar alla för saker och med detta inkluderat tillsammans med deras stavfel och utan argument förstår man att de inte är så klipska som de är. Tänk vad olika åsikter kan bli till slut. Jag själv känner mig lite hatisk nu, men det är troligen för att jag tycker det är dumt att inte alla tycker som mig.
Jag kommenterade där också och kommer troligtvis få ett elakt svar på det hela. Dock kan de ju inte skylla på avundsjuka när det gäller mig, då jag inte ens gillar den sortens musik som det hela bestod av.
Ett inlägg som inte är värt en egen titel
Datorn är så seg nu ikväll, funderar på om den fått nåt dåligt i sig. Tiden från att man dubbelklickar på något program och till det faktiskt händer något ligger nära en halv evighet. Till och med texten nu dyker långsamt fram i hackig stil - inte ovanligt alls ifall ni hittar stavfel nu här någonstans. Heh!
Känner olusten över att jag troligen inte kommer träffa Jonatan den här helgen. Förra helgen var första gngen vi träffades igen på mycket lång tid. Ni borde förstå att jag kände mig som nykär då igen. Underbar känsla det där! Att veta att man inte kan ta någon för givet, men att få en sådan kärlek tillbaka ändå. Han är alldeles för läcker - I approve!
För att komma till saken varför jag inte kommer träffa honom/träffade honom, så är det så att gårdagen spenderades med min moster (hahaha... tänkte skriva monster). Hon är riktigt härlig som man bara kan sitta och prata med i timmar. Både hon och hennes sambo är ju metalheads, så det passar ju mig riktigt bra. De enda i släkten som faktiskt har liknande musiksmak som mig.
Förhoppningvis så får jag inte vinterkräksjukan på mig nu, vilket är den främsta faktorn varför jag helst inte vill sova över hos folks...
Första repet
Om ni tänker på Melodifestivalen så fuu på er. Såg förresten att Eric Saade vann, troligtvis pga av alla f8:or vi har här i landet. The Moniker skulle ha vunnit enligt mig.
Det jag förstås menade var att jag nu haft mitt första rep/träff med det blivande bandet (utan GB, som var borta). De första 40min satt vi väl bara och diskuterade/svävade bort i våra egna drömmar som bandet skulle ta oss till, men tack vare Andrea, som är Simons flickvän och stöd, så krockade vi med planeten, kallad jorden, igen och började åtminstone spela lite.
Medan jag var och värmde upp så märkte vi dock ett problem, vi hade ingen basist och istället två trummisar (alt. vokalist). Dock kom vi på ett enkelt beslut; vi låter GB, grabben som så gärna skulle vara borta, att spela bas istället. Det är hans eget fel.
Känns lite konstigt dock, för de kan ju skapa ett band helt utan mig. Jag håller ju på att lära mig growla, men kan ju inte särskilt bra. Men Simon, vår blivande trummis, kan ju det asbra. Men ändå är det ju inte han som kommer få sjunga. Känns skitstört, särskilt när de kändes som att de andra i bandet, förutom Hannes, trodde att det var han som skulle sjunga. Frågade om jag kunde spela något instrument osv. Känns som att vi hade planerat mycket, fast nej.
Fast i för sig så har Hannes tidigare sagt att det var hans och mitt projekt. Det är ju vår idé osv. Så då kan de ju inte utesluta mig, utan på något hörn får jag vara med på. Känns ändå som att jag drar ner bandet lite.
Annars är det ju en härlig inställning i hela bandet. Även fast jag inte pratat med två av dem innan. Men det var ju inte tyst en enda sekund, utan vi höll ju på och pratade i mun på varandra. Jag känner hur awesome vi kommer bli som band! Så nu gäller det bara att repa, och bli bäst i stan!
Hemskheter
Tänk hur fort veckorna går egentligen. Mindes när man var liten och gick där i 2an. Skoldagarna var så långa, kändes som flera evigheter på rad åkte sakta förbi under skoltiden och sådant. Men ändå slutade jag halv två då, mycket tidigare än vad man gör nu.
Det kan vara så att när man är t ex 16 så har man ju levt en mycket längre tid än en 8-åring och därför blivit van med tiden. Man har ju levt fler "vanliga" dagar, som är precis likadana, och därför går tiden snabbare för en.
Hemskt det som hänt Japan, förresten. En tsunami från havet hade ju landat vid deras kust och svept med sig hus, djur och människor. Flera hundratal har man hittat döda och fler lär det bli. Alldeles för hemskt, särskilt när tsunamin var än av de värsta genom tiderna. Kan inte ens förstå hur det är att vara en av dem anhöriga, att få veta att en kär har blivit förlorad i något sådant. Moder Natur är inte att lita på.
Det är sådana händelser kommer upp som man börjar tänka på 2012. Det är ett år dit, plus lite till. Men ändå. Det är så många saker som händer, naturkatastrofer som förstör i olika länder. Kanske inte mer än vanligt, men det känns seriöst så. Tänk om det skulle vara början till det som händer 2012, att det skulle bli ännu värre då. Jag brukar inte tro på den där kalendern, men ibland börjar man tänka på det ockulta, eller hur?
Ett stilla ögonblick för de som förlorats i tsunamin i Japan.
årets album so far
Igår släppte faktiskt två superbra band ett varsitt album, dock hade jag inte lusten att länka dem igår. Åh, jag är så glad, för albumen är verkligen suberbra! Ett av de bästa albumen de båda banden har gjort.
Children of Bodom är ett band som jag lyssnat på i tre år nu, kanske inte så länge men i alla fall. Då gick de upp fort på min lista av toppbanden. Älskar deras spelande som är så extremt och annorlunda som inte ens experter kan sätta in dem på någon genre inom metal. Alex Laiho sång är något av de bästa man hört och tillsammans med hans gitarriff är det svårt att förstå hur han klarar av de båda sakerna samtidigt. Dock har de sjunkit på min lista under åren, vilket är synd. Men även fast jag inte lyssnar på dem lika mycket nu så hyser jag ändå stor kärlek till dem killarna. Det var ju när jag började växa som människa som jag lyssnade på dem så mycket, och på något sätt förändrade dem mig till den människa som jag är idag (precis som andra band jag lyssnade på då). Tycker att det är riktigt tråkigt att jag inte beställde biljetter tillräckligt tidigt så jag kunde fått se dem live nu senare i mars, tillsammans med de andra killkompisarna.
Här kommer deras nya album i alla fall (ute på spotify):
Relentless, Reckless Forever
Den låter jag föreslår att ni lyssnar på först är Not my funeral, för den är verkligen underbar.
Turisas är det andra bandet som släppte ett album. Varför jag inte skriver om de först, även fast jag måtte säga att jag gillar dem mer än CoB är för att jag inte lyssnat särskilt länge på dem. Det var ett av de många banden som jag hittade för ett år sen, när jag letade runt på spotify. Men måste säga att de tog mitt hjärta det allra första dem gjorde. Älskar blandningen de gjort mellan vikingasång och tunga riff som är så vanligt med metal. Det är en viking metal så som den ska vara. De spelar på ett sätt man aldrig förutspår och får en att häpna när de i varje nytt album visar ännu en grej som de är bra på. Det album de gjort nu är som taget ur en film. Äkta filmmusik som får en att sväva omkring i sina drömmar och man bara känner ruset som glider i kroppen.
Stand up and Fight
Som man märker är albumnamnet taget ur en av deras låtar på albumet; Stand up and fight, som även är den bästa låten jag någonsin hört av dem.
Screaming is what it's all about
Ni förstår troligtvis inte vad jag menar, eftersom det har inte avslöjats för så många. Jag och en kille i klassen funderar ska starta ett band med andra på teknik i 3an och 2an. Det började med att jag bestämde mig för att growla (om ni inte förstår så här, varsågod: Rust never sleeps - Kalmah. Lyssna noga på vokalistens sång). Just för detta så beslutade vi oss att skapa ett band om jag faktiskt klarar det här. Detta var för lite mer än en vecka sen.
Nu sitter jag här och gör en sån kallad vocal rest, bara för att vila rösten lite. Det är faktiskt så, om man håller med Melissa Cross, att det bästa sättet att vila rösten om den gör ont är att knipa käft hela tiden.
När ni nu läser detta tänker ni säkert "men om det gör ont i halsen så gör hon ju på fel sätt" osv. Dock är den grunden jag lärt mig tryggare än vanlig growl, eftersom detta kan man inte egentligen kalla för screaming, utan ett alternativ som låter som screaming fast som inte tär på rösten. Att använda sig av denna metod gör det även enklare till att byta till ren sång utan att behöva avbryta själva tonen. I Zen of Screaming 1&2 lär mig sig att använda sig av growl/screaming på ett tryggt sätt, absolut sevärd och ett måste för den som lär sig screaming.
Jag vet inte varför men alltid gillat growl. För det första så var metal den första genre som jag faktiskt fastnade för inom musiken. Innan var jag inte särskilt musikintresserad alls, för jag visste inte vad som var så speciellt med det.
Minnet av första gången jag hörde en låt som innehöll growl så var jag lite häpen; "oj, vilken mörk och raspig röst han har!" tänkte jag, medan jag lyssnade klart låten. Det var först senare som jag förstod att det faktiskt var en helt annan sångstil (det är ju främst en sorts strupsång) än vad vanlig sång är.
Det jag har svårt att förstå är hur folk tycker det låter aggressivt, eller att de faktiskt tror att vokalisterna är arga på något sätt. Jag har aldrig tyckt det, tyckte bara att det var ett sätt att sända ut sitt budskap; som med ren sång. Sen kan ju vokalister se arga ut också, fast ifall de skulle vara det så skulle de inte ens kunna growla. När man är arg och skriker så stryper man typ strupen på något sätt, därför kan det vara lätt att bli flåsig och hesig. Det kan ju inte vokalister bli efter konserter etc, eftersom de också är sångare. De behöver vara i harmoni, precis som andra sångare och väl uppvärmd osv. Det är ingen skillnad.
Uppvaknandet efter en lång vila
Tänkte börja lite lätt såhär nu igen. Egentligen har jag ju ingen lust alls att skriva, men det kommer väl fram om jag börjar skriva lite smått i alla fall.
Känner mig lite besviken på mig själv, det gör sådär ont i hjärtat. Igår kväll var det första gången som jag kritiserade pojkvännen när vi pratade, ni vet sånadär gnällfruar i dåliga komediserier på tv? Fast på riktigt är det inte alls kul. Jag vet inte, samtidigt som hans beteende, som jag kritiserade, gör att folk tycker mindre om honom kändes också oattraktivt för mig. Det var inte den kille som jag var kär i, för han skulle inte göra något sånt.
Såklart att han blev sur på mig, det har han rätt att göra. Dock känns det som att han tog åt sig mer än han behövde. Rädd att det börjar bli över, allithop. För mig, bara känslan att det skulle ta slut smärtar mig som mest, särskilt det att det känns som att vi glidit isär sen vi spenderade lovet uppe i fjällen. Som allt stupar på grund av att vi såg varandra under så många dar i rad.
Men egentligen så kan det ju bara va hans lunginflammation som gör det hela. Man blir ju lätt på märkligt humör när man är sjuk. Som att jag alltid mår sämre när smsen aldrig innehåller några smileysar eller hjärtan.
Jag ska slåss för det här!
Förlåt, men jag behövde verkligen få skriva av mig alla dessa tankar (speciellt när Sofjah inte vill vara inne på msn).
