Jo, det är rätt så tröttsamt
Jo, ni vet ju hur jag mer eller mindre erkänt att jag har en feminist inom mig (ni borde ju ha sett en av kategorierna) som allt mer bryter ut och ifrågasätter aspekter som de flesta har? Inte för att jag tar till någon diskussion då för de gånger jag väl har gjort det har folk klagat på en och undrat hur jag har ork till att ens tänka över sådana saker som att barns egenskaper skulle kunna vara uppfostrade (i synnerhet har mina föräldrar varit involverade i detta).
'
Jag må bekänna att jag har tröttnat något riktigt på samhället. Dagligen, och då väldigt ofta, får jag höra något väldigt stereotypiskt eller dylikt och allt man gör är att sucka över det. Jag orkar inte riktigt konfrontera det hela, särskilt inte när det är födelsedagskalas i släkten.
Nuförtiden känner jag ofta att det är jobbigt att jag just är så genusmedveten och märker av sådant som inte många andra ens unnar en tanke på. Ibland önskar jag att jag inte vore så insatt att jag kunde leva livet precis som alla andra. Men det är svårt att bara glömma det, för när man har tänkt den tanken är det svårt att undgå allt sådant som stör en. Dessutom skulle det vara svårt att leva stereotypiskt igen, för jag passar inte som det. Det är inte jag, eftersom när jag väl försökte helt fullt ut så mådde jag som värst under hela mitt liv.
'
Ofta känner jag just så för samhället vi bor i. Men vad gör det, för vi skulle ha allt mer att slåss över om vi bodde någon annanstans. Ja, jag plockade upp den här bilden i detta syfte, trots att jag älskar mitt face (och tänderna, för att inte räkna bort dem)!
Kommentarer
Trackback
