'

Så sade han nu på väg hem från 30-årskalaset vi var på i närheten i Västerås efter att han fått tagit platsen bakom ratten mitt på vägen eftersom jag kände mig åksjuk. Ja, jag blev åksjuk trots att de var jag som körde bilen. Det kan ha varit för all mat jag ätit, men jag brukar alltid bli det en gnutta annars också.

'

Jag är alltså åksjuk (och sjösjuk) och fast än jag ätit tabletter mot just den åkomma mår jag alltid någorlunda dålig iallafall under långa sträckor. Jag har en magkatarr som jag fått dragit med mig sen jul förrförra året (slutet av 2010 alltså!) och som gärna kommer tillbaka med korta mellanrum. Jag har en rädsla för att bli magsjuk eller spy i huvudtaget (därför känner jag ofta efter osv). Jag är rädd för mörkret (eller mer vad som finns i det). Jag är rädd för att dockor, nallebjörnar, zombies ska komma till liv. Jag är rädd för att något ska komma upp från under sängen alldeles intill där jag har huvudet så jag har en hink som ska förhindra dennes väg (ta mina fötter hellre!).

'

Jag är den där som haft otur och fått allt dåligt och jobbigt. Dock vet jag mycket väl att allt troligtvis sitter i huvudet (all den rädslan och alla de åkommor jag har). Jag inser att det är mentalt och då borde jag bara ta bort det och känna mig bra. Men det är inte så lätt. Jag har tränat mig på att känna efter hur jag mår i evigheter nu och tar alltid det säkra före det osäkra. Då är det inte lätt att bara tänka bort det och må bra. När det psykiska (sade jag nyss att jag är dum?) mår dåligt är det nog självklart att det fysiska gör det. Behöver jag terapeutisk hjälp, måntro?