'

Ända sedan jag var liten, typ sexåring, så har jag automatiskt tänkt att livet är som ett vanligt spel. Jag är den styrbara karaktären och alla andra är bara botar (ni vet). Men alltid när jag kom på att jag tänkte så så gick tankegångarna djupare än så, och jag måste erkänna att jag blev rädd över livet. Alla människor tänker och känner precis som jag gör. Man vill uppleva att ens föräldrar, nära och kära, uppkom när man själv föddes och att de inte har levt något liv innan man kom till (man vill ha det som ett spel). Men de har ju faktiskt det och de har upplevt andra saker. Det är så svårt att tänka sig att mamma har upplevt samma saker som jag gör nu på ett ungefär och att hon sedan fått mig. Tänk om hon visste hur det kändes att vara jag. Tänk om jag visste hur det kändes att vara hon.

'

Okej, förlåt. Jag har riktigt svårt att få fram det med ord, men det känns så stort. Nej, jag är inte efterbliven. Det här har jag tänkt på sen liten plutt och fick ångest över att växa upp (hej, stackar liten plutt) och dessa tankar har jag utvecklat sen dess (trots att de är typ same sedan jag började tänka på dem). Okej, jag är lite knäpp.