Ni vet väl att jag tränar småbarn inom friidrott, va? I alla fall, varje fredag vid fem-tiden (en timme efter att jag slutat skolan och det är bara för mig att tugga i mig en smörgås, byta om och hugga tag i träningen) så kommer jag och samlar ihop alla sexåringar i idrottshuset och lär dem viss teknik inom längdhopp, höjdhopp och spjut. Fast de får också leka mycket, springa på hinderbana och lära sig reaktioner och löpskolning. Själva upplägget har blivit mycket bättre än när jag var en av de där små, då vi främst bara fick leka lekar. Jag känner att om vi öppnar träningen mer för just de grenar som friidrotten innebär så kommer även deras intresse öka för just friidrott (det behövs verkligen, för de enda som tränar på "riktigt" är från min åldersgrupp till -97:or och då är vi bara 7 totalt, eller något).

I alla fall, (kände att jag tappade spåret där) så var det riktigt många barn nu i min grupp, närmare 30 eller något. Bara uppropet tog 10 minuter och märkte hur barnens ben bara sprattlade som kokad spagetti. Ni borde veta att det inte är det lättaste att få 30 små sexåringar att lyssna på en lång och gul ledare (så just nu är min hals helt svullen). Även fast jag hade två hjälpledare så kändes det inte som att de märkte av att vissa barn hellre pratade och bråkade med varandra än att lyssna på mig, och det är riktigt jobbigt. Måste verkligen prata med dem så att de vågar ta kommandot och säga till de barnen, för det är inte det lättaste för mig som måste prata till de barnen som faktiskt lyssnar och få dem att förstå dagens uppgift.