Min katt Simba har mer eller mindre blivit som ett barn för mig. Som idag, när jag var en gata ifrån mitt hus så ser jag honom springa in i en häck. Jag stannar då cykeln och kallar på honom och tror ni inte att han tar sig fram och följer efter mig som en hund?
Dessutom så skulle han följa efter när jag gick över vägen, kanske inte på direkten men så fort det närmade sig en bil såg man på honom att han inte ville vara ensam. Så jag sprang ut på vägen, till andra sidan trottoaren och höll honom sällskap tills det var lugnt igen. Tankarna om att han någonsin kan bli påkörd misshandlar mitt huvud. Jobbigt det skulle vara om han inte fanns.

Jag betyder nog något för honom. Ska alltid vara där jag är, springer aldrig ifrån mig (inte ens utomhus då hans inre tiger kommer fram) och pratar ofta med just mig. It feels good, you know, att ha en kisse som man kan gråta ut hos när man är alldeles ensam och mår dåligt.



Kan man säga att man älskar en katt? Om man kan, så säger jag det i alla fall!