Idag dog jag igen. Helt seriöst. Nej, nu är det inte så att jag dör ständigt nästintill varenda dag, utan det är bara så att det ofta händer nuförtiden. Det mest pinsamma var ju att Kajsa och Sofia började prata om det direkt efter. Omg, jag kan verkligen inte hälsa på folk.

I alla fall, idag på den tidiga morgonen (som egentligen var senare än en helt naturlig vardag) så cyklade jag med Kajsa för att vi skulle ta oss till skolan. Då var det en sak som uppenbara sig framför våra ögon och det fick mig att tänka en tanke som ofta uppkommer i sådana situationer och givetvis behövde jag dela denna fundering med Kajsa (eftersom vi har alla möjliga samtalsämnen). Hon kom på att den här lilla föreställningen skulle funka utmärkt som ett blogginlägg, så här kommer det innan jag glömmer bort det:

Har ni varit ute och gått runt vattenparken eller någon annanstans utomhus? (Troligen har ni det, annars är ni teknikare). Sen så dyker det upp en hund från krönet, alldeles ensam, okopplad (heter det okopplad? Utan koppel iaf) och vankar omkring helt som vanligt medan den sniffar runt i gräset.

Såklart vet man att ägaren är bara just vid hörnet, även fast den inte finns i sin tillsyn vid just den stunden. För man har ju ett vett som talar för att hundar inte går ensamma, om de inte ha rymt nu då (men då har de väl knappast halsband).

Dock kan jag inte vara ensam om denna tankeställning (för då verkar jag ju nästan vara galen). Men precis innan man kommer på att ägaren säkert är i närheten, så tror man ju ändå att hunden är ute och går med sig själv. Det kan ju vara någon riktigt speciell hund som kan ta på sig ansvaret att rasta sig själv liksm. Den hunden som tittar upp på en när man närmar sig/går förbi (eller något sådant) får den tanken att verkligen banka i huvudet, för då ser det ut som den bara uppmanar om att det är sant: "Ja, det du ser är helt rätt. Jag har nästan lika hög iq som dig, ligger bara 3/4-delars snäpp under. Det betyder ju att jag är tillräckligt smart för att kunna gå och ut och göra min business och sedan kunna hitta hem igen". Usch, får rysningar längs ryggen bara av att tänka på det.

Tur att sådant aldrig har hänt än så länge i alla fall, skulle vara sjukt att hantera. Nej, jag är inte riktigt dum i huvudet. Jag är bara lite random och är öppen för knasiga tankar, och bara för att jag bjuder på mig tillräckligt mycket för att våga dela med mig av dessa tankar så betyder inte det att jag är korkad. C'mon, det vet ni!