Ibland blir jag så trött på oss svenska tjejer, på vårt beteende och hur svarar på saker och ting. Vi är så grymt negativa, i gemonsnitt med kvinnor i andra länder. Riktigt barnsligt egentligen!

Den där pinsamma tystnaden, vad den kan vara hemsk. Det enda som räcker egentligen är att börja prata om något, något som är ganska vardagligt och inte allför intimt. Väder brukar kunna vara ett vanligt samtalsämne. Men hur ofta är det inte att man börjar prata negativt om det? "Usch, vad det ska spöregna!", "Skolmaten idag var jätteäcklig, fick kväljningar av den." osv, you name it! Jag gissar på att ifall man faktiskt tänker efter, så har det nog hänt något positivt under dagen som även kan få den andra att bli intresserad. För tror du att den andre blir glad av att få höra dig klaga på en massa saker? Det är troligen då den frågar sig varför den gick med på att träffas.

Komplimanger kan man få, antingen för sitt utseende, personlighet, arbete och dylikt. Ja, det finns alltid något man kan få smicker för. Men hur ofta är det inte att vi förnekar dem?
"Vilka vackra ögon du har." "Va? nej. Har du sett dina?" Visst, man försöker inte vara negativ, bara försöka få den andre att själv må bra, eftersom vi själva anser att vårat svar var en komplimang till den andra. Men visst låter det inte lite pessimistiskt? Inte bara att du klankar ner den andres åsikter, ifall denne berömde dina ögon så tycker den troligen att du har fina ögon, utan det tröttnar säkert ut denne att ge dig några fler komplimanger ifall du bara skickar tillbaka dem.
Även jag, som är medvetet om att vi är grymt negativa, fortsätter ändå i samma visa (förutom då jag faktiskt tänker på det). Det är nog något vi fått för oss sen barnsben, och det är ju svårt att ändra på något vi har gjort under hela livet.

Förresten, komplimanger är inga studsbollar, bara för att du fått en så behöver du inte genast ge en tillbaka. Om du direkt ger en komplimang efter att du fått en, kommer denne person troligen inte tro lika mycket på sjävla smickret, eftersom du var tvungen på något sätt att ge den till honom/henne.

Varför vi behöver neka komplimanger, förresten, är nog för att vi inte ska bli stämplade som arroganta eller högmodiga. Vad vi fått det ifrån har jag ingen aning om, men det känns ändå fel.
Dock är detta bara mina antaganden, tankar som susar runt i huvudet. Om detta är rätt eller ej; det vet jag inte. Jag tycker endast att det låter realistiskt.