'

Det värsta är att jag känner igen mig så mycket väl i hur tjockisarna är (klaga inte på att ni också känner igen er, för nu är det min tur). Hur mycket de älskar mat och hur de inte kan sluta äta, även fast man egentligen är mätt. Så känner jag också. Vid varje måltid nästan (särskilt när jag är hemma) så blir jag mätt efter ett tag, men jag vill bara "ta en liten bit till. För det är så gott". Det slutar med att jag får ångest och känner att jag måste träna (först ångrar jag mig inte, men när jag väl är så mätt så), för jag vet att risken finns att jag kommer sluta träna (ta ett uppehåll osv) och då kommer jag fortsätta gå upp i vikt. Eftersom jag trycker i mig så mycket hela tiden, så kommer jag bli minst lika mullig som jag var för ett år sen, och det var min botten. Jag vill inte bli det igen, för jag mådde så kasst över det (är lyckligare med min träning och min form på kroppen som jag har).

'

Även fast vågen står på olika siffror olika dagar i veckan så är det inte något sådant som jag bryr mig om, utan det är skulden som jag har när jag ätit en massa men inte tagit ut det på någon träning. Just nu så är matintaget typ precis eller lite över det som är lagom med så mycket som jag motionerar, dock finns det de dagar då jag inte tränar när jag egentligen ska det. Det är det som är det jobbiga, att jag inte känner att jag kan ta ledigt någon dag för pga sjukdom, plugg eller familjeanlägenheter, för då ökar den här skulden på sig. Fast även det att jag känner hur min kropp succesivt ökar i bredd.

'

Trots att jag vill ta kontroll över det här, så är jag osäker på om jag ska. Det är jag själv som säger att matintaget är för mycket, men tänk om det inte är det. Tänk om jag tar tag i det, fast för långt. Jag är rädd att jag ska skapa en ätstörning, åt ena hållet eller åt det andra. För jag är rädd att jag själv inte ska uppfatta det som en ätstörning, utan fastna i den så att jag inte kommer loss (jag vill inte förstöra kroppen någon mer).

'