Allt började med en vanlig morgon, åt frukost och gjorde iordning mig. I vanlig ordning satte jag mig vid datorn och ibland kollar man väl lite på nyheterna på msn.
"Här är de hetaste hunkarna 2010" - hmm.. okej! Det låter väl kul att titta igenom.
Redan framsidan fick mig att häpna; wtf!? vad gör bieber på framsidan?!
Då fick jag verkligen lust att titta igenom bildspelet i tanken att jag inte borde komma så långt, då de räknade ner från 50. Vem ser honom som hunk?

På fjärde plats, på fuckin' fjärde plats!
Förlåt, men jag trodde man behövde vara kille/man för att ens kunna klassas som hunk.
Han/hon sjunger som en tjej, helt seriöst. Han ska även vara lika gammal som mig, men ser ändå ut som någon i min brors ålder; 13. Vadå lite sen i puberteten?
Nej, jag tror att den enda målgruppen han borde satsa på, som också just uppskattar hans musik är 12-åriga wannabe fjortistjejer - och såklart Emil!

Känns som att de som gjorde listan inte var direkt seriösa, eller bara gjorde listan i all hast. Att det hade suttit uppe vid 12:45 (amerikansk tid): "Ey, vi borde göra en lista på årets hunkar?" "Men vem orkar nu? Det är nytt år om mindre än 23 timmar." "Vi tvingar vaktmästaren; han får en massa kaffe och så han kan stanna här över natten..."
Det där skulle inte ens vara roligt, jag är helt seriös.

Yey! Färg sitter i håret och där ska den sitta i 20 minuter till,
sedan är man brunhårig åter igen.
Det är ju nyårsafton imorn, så då måste man väl vara lite fin när
man träffar pojkvännen åter igen och allt.
Peace out!

Januari -10

Tänk att det var ett år sen nu. Imorgon är det nyår, den sista dagen på året 2010, slutet på 2010. Men det är även en ny början, en start på 2011.

Något som är riktigt märkbart är hur fort ett år går när man blir äldre, månaderna har bara flugit fram som att någon har tröttnat på att det går så segt och tryckt på snappspolningsknappen. Man minns när man var fem/sex/sju, allt gick så oerhört segt, ett år var som en halv evighet. Jag saknar det faktiskt, för nu är det lite läskigt hur fort allt går. Snart kommer jag vara 40+ med man och barn, och ja, det är riktigt läskigt att tänka så.

Ett år sen kändes som att det var igår. Sista terminen i grundskolan skulle börja, och jag behövde fixa mina betyg, gymnasieval, sista kontakten med mina skolkamrater etc etc. Det var så mycket som behövde fixas och jag minns att det var riktigt frustrerande. Jag mindes också att det var riktigt synd att vi skulle skiljas oss, hela 9an i kunskap, 9y. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli som det är nu; att jag har det bra.

Jag måste titta lite i dagboken, och lite besviken är jag att jag inte hade skrivit något av det nya året förän 7 februari. Det var då jag trodde jag var så sjukt kär i B, behövde verkligen börja prata med honom osv. Men det gick ju snabbt över, och det var då jag kom på att jag tror jag är kär alldeles för lätt. Hopplös man var då, särskilt när det var nästintill allt jag skrev om i boken.

Jag känner mig mycket mognare nu, även fast det inte märkts så mycket på utsidan. Jag vet hur det är att bli lämnad och sårad, men jag vet även hur det känns när kärlek bekräftas från den andra parten. Mycket om kärlek alltså, 2010 var kärlekåret i say!
Men det är mer än så, jag har festat mycket mer och faktiskt upptäckt att sådant inte är för mig. Vunnit tillbaka vänner, men även förlorat några.

2010 har varit förändringens år, härligt och jobbigt. Men det gör inte mig något, för jag ser förändringar som något gott.
Det är efter ett sådant år som man undrar ifall nästa kommer bli bättre/sämre, i så fall hur? Men det kommer man inte tänka på, inte förän man sitter 30 december 2011 och just ska summera det året.

Är jag normal? Hahahah, knappast!
Sammanfattat är jag en hårdrockande, skrattande teknikare som har 7kt dålig humor och är av överkänslig natur.
Ändå måste jag erkänna att jag älskar mitt liv, det är som att det är utformat just för mig! Fnisselush!

Inte mycket dåligt händer mig, troligen därför är jag överkänslig. Jag erkänner, jag gillar att få vara ledsen ibland. Det är så många som har det värre än mig, så mycket som tar hårt på dem. Det är synd om dem, och jag vill att de ska få ha det bättre. Men samtidigt får jag också skuldkänslor, då jag lätt blir så ledsen över någon småfnuttig sak. Men saken är det, att det är inte mycket dåligt som händer mig, mitt liv är grymt bra! Så egentligen skulle jag nästan aldrig få vara ledsen. Kanske därför jag just är överkänslig, så jag också kan få känna mig ledsen, nere, och lämnad på något sätt. Om vi inte visste när något dåligt hände och kände sorg över det, när skulle vi då känna lycka över något bra som hände?

Jag omringas av många jämlikar som mig själv (förutom överkänsligheten kanske), de är de galnaste jag vet och ifall man är utomstående så är de riktigt svårt att förstå oss.
Det är ofta jag önskar att jag faktiskt var närmre de, ägnade mig mer tid till att vara med de, för just för tillfället har jag inte många nära vänner. Den enda som jag känner att jag kan prata med om nästintill allt är Sofia (klicka på namnet för att komma till hennes blogg btw). Lite sorgligt att det inte finns någon mer, eller kanske pojkvännen (men det låter kanske lite skumt), särskilt när jag vill öppna upp mig mer.
Som sagt, jag älskar mina vänner! Jag skulle inte vara den person jag är nu, om det inte vore för de!

Den nyligen försvunna höstterminen började jag i gymnasiet förresten. Går en teknisk linje, med två klasser på 32 personer vardera (fast min är då 33). TE1A (TE10a) låter grymt bra! Men personerna som utfyller denna klass är ännu bättre. Helst skulle jag vilja sätta hela klassen på min vänner-lista för de är så underbara. Även fast vi just är så många så är det ändå samma feeling som det var i 9:an (fastän jag bara kände en i klassen när jag började).
Det är just sådana människor man vill hänga med; sköna, nördiga människor som faktiskt vågar bjuda på sitt riktiga jag.

En annan faktor (haha, ”faktor”, mer underbar person) är pojkvännen min. Började prata med honom i juni, han är precis lika galen, knasig och rolig som folket jag hänger med, dessutom var och är han hur snygg som helst; ”omgomg, döör!”. Dock var det ju inte då vi blev tillsammans, utan det var mörk natt den 4 september i slutet av filmen ”Alice i Underlandet”, nästan fyra månader sen (helt obeskrivligt hur fort det har gått). Skulle kunna skriva ett A4 hur underbar han är och hur bra han får mig att må. Fast egentligen har jag nästan skrivit ett för långt inlägg nu.. Det jag vill ha sagt är att jag älskar honom! ♥

Jag kan inget annat än att skratta lite smått i hur detta inlägg slutade. I själva verket hade jag tänkt skriva hur sjuk, illamående och ont i magen jag har, men ändå upphörde det i en självbiografi om hur det kan vara så att mitt liv är så bra.